Indianparken

Ni som följer Indianparken har märkt att det blev ett abrupt stopp i serien om orterna som gatorna i Hammarbyhöjden är döpta efter. Uppehållet beror inte på att semesterkoman förfört mig, även om det hade varit fint på sitt sätt.

Nej, vi hade vågat oss utanför de trygga hemtrakterna. Vi var bilburna och drevs av samma upptäckariver som Linnés lärjungar. När det small. När vi krockade. Odyssén hade denna dag, den 7 juli, fört oss från vackra lilla Mariestad, som vår egen "mammas gata i stan" är uppkallad  efter. Nu bar det hemåt. Vi skulle strax passera gränsen mellan Närke och Sörmland och bara minuterna innan det small hade vi sjungit för full hals med Lill-Babs, i dängan om hennes prickiga baddräkt där midjan är bar. Vi var så glada. 

Att man kan vara både sanlös och helt närvarande i samma sekund. När kollisionen sker mellan vår långsamt rullande bil och en minibuss i 90 knyck. Folk brukar bli chockade när krockkudden exploderar i famnen. Jag märkte den inte ens, som vore den ett av maskrosens frön på flykt genom förorten. För det var en jäkla smäll. Men jag såg på en bild av vårt vrak, att den hängde ju där som en trött säck. Den hade gjort sitt jobb, den hade räddat mitt liv.

Det stannade inte vid att bilen mosades och vår egen sommarplåga "Kondisfavoriter 50/60-tal" inköpta på ICA i Oppeby sprack i tusen bitar i cd-spelaren. Min sjunde halskota knäcktes också, om man ska hålla det kort. Men jag hade tur. Jag ska bli återställd. Men livet har tvärnitat för ett tag.

Vi blev vänner på Södersjukhuset. Hon var 94 år och berättade länge
om sin barndom på Kungsholmen. Det var fint att lyssna. Sen fick vi
nästan likadana stödkragar. Hon hade ramlat hemma.
Som gammal är man skör.

Jag läker nu. Det går långsamt. På doktorns order får jag varken åka tunnelbana eller gå någon längre promenad. Det skulle kunna se ut som rena drömläget för djupborrande, tidsödande och hängivna närstudier av Indianparkens trakter och invånare. Men när man inte kan lämna sin kära hembygd, sina jaktmarker, sitt reservat, då blir den ett fängelse. Fula Sickla köpkvarter hägrar därnere på andra sidan sjön. Innerstadens begivenheter ska vi inte tala om.

Jag funderar dock på att stämma träff med några av Hammarbyhöjdens äldsta invånare. Vi skulle hålla jämna steg utmed trottoarerna och ha tid att dricka vårt kaffe även när det svalnat. Vi skulle språka långsamt om hur livet här var förr. Om vi kände oss bekväma med varandra skulle vi kanske våga begrunda hur våra telefoner tystnar. Kanske skulle vi tordas tala om döden, och om hur vardagen ändå rullar på.

Eller så skulle vi diskutera vad ungarna gjorde sista dagen före skolstarten på, säg 40-talet. De körde nog i alla fall inte radiostyrd racerbil över Indianparkens vattensjuka ängder, som idag. De lite äldre drack med säkerhet inte burkbärs från flak vid EU-märkta gungor med mobiltelefoner fastklämda mot öronen. I skogsbrynet där barn lekt i decennier. Men lika snaggade var de kanske även då. Fast inte för att signalera grupptillhörighet och farlighetsfaktor. Snarare för att hålla lössen borta när gårdssommar mellan barnrikehus skulle bytas mot trånga skolsalar.

Över knallens högsta topp löper Boråsvägen. I Hammarbyhöjden. Här vadar man bland molnen och upplever sina tankar sväva fritt bland tallar och smalhusens trivsamma gårdar med berg i dagen. Hjärtat klappar alltid lite extra här uppe, då luften är tunn och uppförsbacken från Tidaholmsplan låter pumpen jobba. Boråsvägen är praktfunkis.

Ni vet att Hammarbyhöjden även går under namnet Den vita staden. Under Indianparkens resa till de orter som givit namn till gatorna i Hammarbyhöjden har turen nu kommit till Borås.

Förväntningarna är högt ställda då stadens sajt invaggar oss i tron att vi nu ska möta Hammarbyhöjdens förlorade systerort - Den gröna staden.

Borås skriver: 

"Staden ligger inbäddad i parker och gröna områden. Och det är alltid nära till naturen. Rya åsar, ett av Sveriges mest stadsnära naturreservat, erbjuder 500 hektar av vild natur och hisnande vyer. Runt staden finns en krans av friluftsgårdar och klubbstugor, bra utgångspunkter för utfärder till skogar, sjöar och friluftsområden."

Byt ut orden "staden" mot "Hammarbyhöjden" och "Rya åsar" mot "Nackareservatet". Likheterna är slående.
Åtminstone i teorin.  Men mötet med Borås blev lite trevande till en början.






Men snart var jag som hemma.



Nästa stopp: Pater Noster

I Hammarbyhöjden är ett antal gator döpta efter orter som ligger söder och öster om Vänern. Städer och samhällen med namn som Vänersborg, Tidaholm och Alingsås. Utan koppling till vår egen hembygd, men kanske som spegel av Det riktiga Sverige, till skillnad mot den då nyfödda historielösa närförorten Hammarbyhöjden, uppstånden på tröskeln till storstaden Stockholm. Som stöd och tröst och identitetsmarkörer åt rotlösa nybyggare, likt Stockholm i Wisconsin och Kalmar i Minnesota.

Kommuner och städer som i många år klingat tomma utan referenspunkter och bilder i mitt inre. Tills nu. För i sommar betar jag av några av dem på en liten resa. Häng med!

Ulricehamn först ut

Ulricehamnsvägen utgör en administrativ och för många även verklig gränslinje mellan Hammarbyhöjden och Björkhagen. I rakaste laget, tycker jag som bott vid den i sex år. Ofta såg jag den inte ens, utan bara målet, som tunnelbanan i ena änden eller fritidshemmet Havsörnen strax bortom den andra. Fram och tillbaka i sol och slask. Jäkt och leda och ett och annat möte med udda vinddriven existens på den tiden Ekbacken var en vårdinrättning för psykiskt sköra människor.

Nu skulle det riktiga Ulricehamn upplevas. Men jag har en sommarförkylning och det krävdes inte mer än en snytning i motorvägshastighet för att missa härligheten. När jag lyfte nosen ur papperskletet stod det klart att Ulricehamn redan rusat förbi utanför vår smutsiga bil (när och hur tvättar folk sina bilar?).

- Var Ulricehamn så litet?
- Japp, och nu är det försent att vända om, sa han vid ratten resolut.

Men på internet finns i alla fall "En liten stad och bygd som hittat sitt rätta jag. Som vågat se på sig själv med öppna ögon."

I Rångedala, som ligger på Boråssidan av kommungränsen mellan Ulricehamns kommun och Borås fick jag hejd på ekipaget. Där såg det ut så här:

I nästa inlägg: Boråsvägen.

En sjö för alla.

Tolv minuter på hojen är vad som krävs för att nå Indianparkens pärla Söderbysjön. Du kan även ta tunnelbanan till Björkhagen, Kärrtorp eller Bagarmossen. Sen är det bara att fråga vänliga invånare om vägen. Att promenera från Björkhagen tar ca 30 minuter.  

Väl på stranden kan det vara lite trångt numera. De vitkindade gässen (ofta sammanblandade med kanadagäss) har ju också fallit för sjön. Vi går några steg åt sidan, till calvadosudden som somliga säger. Där somnar vi med bladet i nyllet, drömmer oss bort från dova midsommarminnen i Roslagens famn på den blommande äng.

Någon tog sig för att hissa svenska flaggan i majstången och sjunga nationalsången unisont efter raketen. Stod i givakt med handen mot hjärtat och klämde i med stormaktsdrömmarna. Jag tog mina barn och hukade instinktivt ut ur folkhopen. Den sångstunden och den som som klämde i med starkast stämma hade samma klangbotten som snacket om de vitkindade gässens utbredning vid Söderbysjön. Att deras bon borde plundras varje vår och att de ju inte hör till vår svenska fauna.

Under medeltiden trodde folk att den vitkindade gåsen inte alls lade ägg, utan föddes ur någon slags havstulpan. Man kom med tiden på att det inte stämde. Jag hoppas på en liknande utveckling när det handlar om föreställningar om svenskhet och nationalism.

Indianparken vill ha en sjö för alla, och håller helt med om att problemet med bajshögarna i strandkanten behöver lösas på något smart sätt. 

Lämnade Madagaskar 2 hos videouthyraren igår morse. Tvärade över Finn Malmgrens plan för att ta genvägen hemåt. Stigen som smiter ned i buskaget bakom kinesen. Det är fint med omväxling, Finn Malmgrens väg kan kännas väl rak i bland.
Som på ett pärlband  låg de där, uteplatserna i våra hjärtan. Det är sommar i Indianparken. Sommarlovsmorgon i Hammarbyhöjden.

Bara de senaste månaderna har två mäklarfirmor annekterat butiksytor i Hammarbyhöjdens lilla rara centrum. Det är ett tidens tecken. Att skomakaren, det lilla kaféet, låssmeden, skräddaren, butiken med begagnade barnkläder, radiohandlaren och biblioteket har klappat igen. För att ersättas av gym (som aldrig kommer till skott) och mäklare mäklare överallt mäklare.

Förändringen väcker frågor. Var ska man handla när man väl flyttat hit?

Jag vill hellre ha en delikatessbutik med goda  ostar och italienska korvar. En trång bar där vi kan mingla på trottoaren utanför. En levande hembygd.

När jag var nyinflyttad här 1991 fanns en färgaffär med bastant kvinna i rock som sålde allt från hårnålar till vaxduk på rulle  och glycerol, denna oumbärliga ingrediens till jättesåpbubblor. I just den lokalen hålls Svensk Fastighetsförmedling numera. De  som nu slår ut väggen och koloniserar även lokalen bredvid.

Mäklarna har också en unik förmåga att få de trånga lägenheterna här i bygden att se betydligt större och fräschare ut än i verkligheten. Det är på tiden att vi visar Hammarbyhöjdens riktiga ansikte.

Vi börjar med det yttre, en helt vanlig försommarsöndag i juni 2009. (Läs mer genom att dra muspekaren över bilderna)

Cyklade till Björkhagens skola där valnämnden eller något i den stilen bestämt att jag ska rösta. Valkrets 13, som Indianparken tillhör, gör sin medborgerliga plikt på "Mellis" som är mellanstadieverksamheten och dess lokaler. För min dotter, som röstar för första gången, trodde jag det skulle bli en märkvärdig upplevelse att rösta i det rum där hon genomlevt såväl klassfester som konflikter med kompisar. Men det tyckte inte hon.

Det är lite fint ändå, tycker jag, att vi röstar i den kommunala skolan. 

Valförättarna var på strålande humör när klockan närmade sig halv åtta och det hade blivit min tur att rösta.

Själv hade jag ju hört många profetior om lågt valdeltagande, och tyckt att det rimmar illa med vad jag själv snappat från folk omkring mig. Det verkar som de flesta tänker rösta.

Så jag frågade valförättarna hur det ligger till med röstandet i vår valkrets. 

- Ni har varit så duktiga på rösta! utropade kvinnan i mitten på bilden.
- Det har varit en strid ström hela dagen, långt över förväntan faktiskt, log hon medan ynglingen till vänster kontrollerade att jag kunde mitt personnummer utantill.

Indianparken kan rapportera att ett överraskande högt valdeltagande inte är en tillfällighet för Indianparkens valkrets. I senaste riksdagsvalet ökade valkrets 13 sitt valdeltagande med 2,3 procent, till 82,2 procent. Återstår att se vad valresultatet den här gången visar om en stund.

Det är lågkonjuktur och det skulle kunna vara vassa armbågar som gäller för de tusentals unga som tar studenten i dagarna. Många brister ut i Studentsången trestämmigt. Sjunger om studentens lyckliga dar.... Prydligt och glatt. Glider sen in i föräldrarnas slutna nätverk med de jobbchanser och lägenhetserbjudanden dessa erbjuder.
 
Men när Frysens alla basket-, gamer-, innebandy-, soul-, rock- och skriv&textare vällde ut ur kåken för en stund sedan var det andra tongångar.

Med ett grymt tryck sjöngs "Vilka ska med? Alla ska med! Vilka ska med? Alla ska med!"

Alla ni unga från Fryshusets gymnasium (som är Indianparkens närmaste gymnasium) ingjöt hopp idag. Hopp om framtiden och om en annan attityd.

Indianparken är stolt.



Vill du försäkra dig om att vara en av de som tidigt upptäckte den blivande soulstjärnan Seinabo Sey (bilden) ?  Håll utkik på Devotion de närmaste veckorna.   

Det är med stor glädje Indianparken lyckats boka orkestern Klarskinn (för dagen med Anders Åborg, Pierre Bramstedt, Rigmor Bådal och Mats Bergqvist) till en unik akustisk spelning i Indianparken i Hammarbyhöjden.

Lördag 6 juni 2009
Bortom bilar och uppblåsta blågula ballonger väntar vänner och den stora gräsplätt du egentligen längtar efter. Liksom gungor och linbana, en kana, klätterträd, kojor att bygga själv eller lyckligt hitta.

Klarskinn spelar kl 14:00
Därefter fritt fram för andra initiativ. Kanske ett parti krocket med arrangören kan locka?

Jag har bara två krav: Att du tar med en egen skräppåse hit till Indianparken, och bär med dina egna sopor härifrån. Indianparken har för få soptunnor och för många kråkor. Ett annat tips är att gå på muggen hemma innan, eller varför inte ta med egen potta?

Hitta hit
Indianparken är en glänta i skogsbrynet mellan Hammarbyhöjdens idrottsplats och baksidan av skidbacken.

Ta tunnelbanan mot Skarpnäck, kliv av i Hammarbyhöjden, välj utgång Ulricehamnsvägen. Ta sikte mot skidbacken och korsa Finn Malmgrens väg, stryk förbi förskolan Sjöfararen. Gena över konstgräset på bollplan. Sen är det dags att ta av skorna och slappna av.

Bjud in alla du själv vill skulle vilja träffa på picknicken.

Inställt vid regn.

SÖDERBYSJÖN
Text & musik: Anders Åborg

Skymningsögon, hår till midjan, espadrillos, korg på armen,
hennes läppar öppnar sej mot mej: Hej, hej!
Vill du trampa genom skogen med mej?
Mot Söderbysjön? Med salami och vin?
Mot Söderbysjön? Mellan bromsar och bin?
Åhåhåh, följ med ner till sjön! Följ med ner till sjön!

Is i skägget, gamla pjäxor, lusekofta, läderryggsäck,
Anna öppnar när jag ringer på: Hallå!
Vill du glida genom skogen med mej?
Mot Söderbysjön? Kaffegök, apelsin?
Mot Söderbysjön? Fram till Brostugans fik?
Åhåhåh, följ med över sjön! Följ med över sjön!

Feber, skoskav, fast i hissen, slask och snålblåst, allmänt
vissen, hoppas ändå på ett käckt förslag: Goddag!
Vill du klafsa genom skogen med mej?
Hm, mot Söderbysjön?  Genom lera och dy?
Mot Söderbysjön? Under mitt paraply?
Åhåhåh, följ med mej till sjön! Följ med mej till sjön!

Följ med mej till sjön! Ner till sjön, ner till sjön!
Följ med mej till sjön! Ner till sjön, ner till sjön!
Följ med mej till sjön! Ner till sjön, ner till sjön!
Följ med mej till sjön! Ner till sjön, ner till sjön!
När som helst, hur som helst!  Ner till sjön, ner till sjön!
Genom sol, genom regn! Ner till sjön, ner till sjön!
Med salami och vin! Ner till sjön, ner till sjön!
Tusen mil, tusen mil! Ner till sjön, ner till sjön!
Tusen mil...


Vill du höra den här sången live?
Kom på picknick i Indianparken i Hammarbyhöjden den 6 juni kl 13- 17. Klarskinn heter gruppen som spelar kl 14.
Mer info i nästa inlägg.

Den som rör sig i Stockholms stads del av Nackareservatet kan inte ha undgått att det anläggs nya motionsspår på längden och tvären. Tanken är vacker. Att tillgängligheten till de rekreationsvärden skogen erbjuder ska öka.

Det är också lite hisnande, rent av skoj, att kunna damcykla sig genom skogspartier man förut bara traskat till fots och då mestadels med blicken i marken för att inte fastna i en rot.

Självklart har staden innan vägmaskinerna drog över stock och sten utrett varje aspekt av projektet. Ekologer och landskapsarkitekter har vänt ut och in på sina tjänsteryggsäckar för att utröna, som det så vackert heter, konsekvenser för biologisk mångfald och kulturhistoriska värden. Men jag säger bara en sak. Ni glömde svampen. 
 
Hur värnar man sitt hemliga svampställe?
Med dessa nyanlagda sjöstadsbefolkningsanpassade promenadstråk har mitt bästa trattkantarellställe fått stryka på foten. Någon borde ställas till svars, vi talar om helgerån.

Problemet är bara att just när det kommer till svampställen så finns en inbyggd motsättning i värnandet av de ovärderliga biologiska tillgångar som fru trattkantarell erbjuder. Vem klättrar upp i träd och hojtar "Rädda mitt svampställe här nedanför!" Vem ringar in det på kartan och skickar in för känndom till stadens utredare? Nä, man tiger och smyger och en vacker dag är svamplyckan förbi.

Fru trattkantarell är levande begravd och Indianparkens påbud är att alla som nu förlorat sina svampställen skola knyta svarta sorgeband runt närmaste träd.

Indianparkens invånare har i och med lågkonjukturen nu på allvar förverkligat trenden med närproducerade livsmedel. I Hammarbyhöjdens koloniträdgårdsförening bryggs följdaktligen påskmusten direkt i de återvunna petflaskorna, på vilka fjolårsetiketterna fortfarande håller stilen. 

Det syrliga regnet droppar i välavvägd dos rätt ned till flaskodlade humlegroddar och en naturligt doserad gryningskondens. Den subtila maltaromen slevar fiffiga jordbrukare direkt ur de ölfällor man redan gillrat i fåfäng förhoppning om att på så sätt hejda mördarsnigelinvasionen. De få snigelrackare som går på niten och drunknar i sörjan bidrar ju så fint till den klassiska bruna mustkulören.  Skål för våren!

På cykelavstånd från Indianparken ligger förnämliga Kaffestugan Torpet. Den lilla glasverandan doftar fukt på det där sättet som vi som saknar egen sommarstuga älskar. Ett givet utflyktsmål för dig som tröttnat på överstajlade och omysiga innerstadskaféer, som saknar lust eller råd att avgasa dig ned till nån charmig servering i säg Avignon eller Österlen.

Här, alldeles om hörnet, finns rättvisemärkt kaffe, hallonsoda, nygräddade våfflor och Bamsetidningar från 1984. Här är ingen duk den andra lik och sofforna bekvämt insuttna. Här sätter ekoboendet Gebers invånare lokal färg, vid sidan om moppenördar och kolonister som tröttnat på egna täppan.

 För dig som vill vårbada finns Flaten strax intill. Nä, inte den där grustagsliknande badgrytan Flatenbadet, dit många folkhemsglin fraktats med buss genom åren. Utan på andra sidan, där klippor försiktigt tippar dig ned i den svala djupa sjön.

Där, i det zornska ljuset, i skuggan  av tall och sten ska du ta säsongens första dopp efter fikastunden på Kaffestugan Torpet. Var dig själv, "beach 2009" kan de få hålla på med på andra sidan sjön.