Indianparken

Indianparken är långsint och ska sent glömma den grönska och sötma som Hammarbyhöjdens sista parkutpost söderut frestade med när tallskotten i norr kändes väl vassa att tugga på. Det här är historien om plommonträdet som försvann.

Plommonträdet i Allemansoasen mådde prima. Allt tack vare Trädgårdsentusiasterna med eldsjälen Pirjo Lammi. Deras engagemang för grönskan utmed husen längs Paternostervägen lovprisades av stadsdelsförvaltningen som våren 2007 tilldelade dem utmärkelsen "Hjärtat och stjärnan".

Det var sista gången utmärkelsen delades ut, något Indianparken ser som ett omen.

Trädgårdsentusiasterna är enligt stadsdelen "ett värdefullt komplement till den kommunala skötseln av utemiljön i stadsdelen Hammarbyhöjden". Men glädjen kom snart att bytas i bitterhet och förtvivlan. 

Se ett inslag på Play Rapport från ABC 24 september


Hur gick det sen? är en fråga som ofta blir hängande i luften. Men Indianparken strök nyligen runt hörnet om forna fritidshemmet Havsörnens lokaler - och landade snopet i en frusen leråker. 

Allmänt gulplommon. En klen tröst från ett allmännyttigt bostadsföretag som gått vilse i entreprenörsdjungeln. Det var en av underentreprenörerna till Svenska Bostäder som högg ned trädet i Allemansoasen, i tron att det stod på Svenska Bostäders mark.

Allas vägar bär till Indianparken. Det händer att även Alces alces alces gör visit. Och då talar vi inte om gamla hederliga alkisar en masse, de är sällsynta mellan granar och gungor och totempåle. Nej. Vi talar älg.

För den som tvivlar har jag i världsalltets spegel - Google earth - markerat ut exakt var Skogens konung satt ned sina klövar i jämn trav eller stillastående blig.



Ett par år har förflutit sedan senaste mötet, men minnet är långt. Särskilt hos dem av oss som bär mörka moln av älgfobi istället för vristtyngder om handlederna och vätskepatroner i midjebältet när vi färdas sidanom reservatets trygga asfaltssträngar.

KBT-terapi med John Bauer. Våga titta på Älgen Skutt och Prinsessan Tuvstarr. Varje dag.

Jag sökte ett galant skrivbord. Jag fann en fullt sittbar stol. Jag är betagen.

"Till jaktstugan!!

Unik stol byggd av mycket vackra horn av älg och Hjort. Från 1800-talet med historia. Unik i sitt slag, fullt sittbar. Högstbjudande. "

Och så finns de som hellre möblerar med levande älg.

Den första snön har fallit över Indianparken och barnen kastar sig bekymmerslöst utför i dammiga pulkor och trögstartade kälkar. Hemma är det värre. Vi ska ut i det vackra. Jakten på rätt utrustning går genom kassar och skåp.

Mannen vid min sida fann sina stenålderspjäxor. Han var nöjd.

- Har du några benvärmare, hörs det från hallen.
Själv gräver jag fortfarande i djupet av klädkammaren. I ett ögonblick av osannolikt flyt drar jag ut något mjukt och rött ur en plastpåse inkilad mellan trumskinnstraven och stapeln med panamahattar.

- Här!
- Det är några djur på dem, hörs det.
Han verkar stå i vardagsrummet.

- Usch, skaka för helvete inte av dem på mattan om det är pälsängrar. Skaka ur dem på balkongen så de fryser ihjäl, domderar jag ur kassarnas djup.

Han säger något ohörbart, men ingen balkongdörr öppnas. Jag rätar på min otränade rygg och vänder ut från skrubben. Ser hur han står i hallen, med sina skönaste urtvättade joggingbyxor omsorgsfullt nedstoppade innanför tonårsdotterns ratade benvärmare. Pjäxorna från Myrorna, eller var det Emmaus i Götgatsbacken, visade sig sakna remmar. Istället har min käre dragit på sig joggingskorna och trätt de lamadjursmönstrade benvärmarna från knäna och ned över hela snörningen.

-Ska du gå ut så där? frågar jag med illa dold förfäran.
- Ja, det ska jag! De här är ju precis som damasker. Perfekt! Ingen snö kommer in i glipan.  

En stunds begrundan, sen finner jag mig.
- Om du ska gå så där så hittar jag inte mina kängor. Jag stannar hemma istället.
- Är det sant? Vägrar du gå ut med mig om jag har på mig de här? Du är ju för fan inte klok, säger han med ett skevt smil, greppar gåstavarna och försvinner i det nysnöade Nackareservatet.

Själv finner jag snart mina skodon. Går till Konsum och hem igen, i den smutsiga snön längs Finn Malmgrens Väg. Bajenryggan full av mjölk, kyckling och cornflakes. Det skymmer redan.

Skriver ett inlägg till bloggen. Läser upp för den rödkindade äkta hälften, som kommit hem efter en ljuvlig promenad under vinterdignande grenar över orörda gärden. Utan snö i skorna.

Han dissar min text. Jag mörknar, står inte ut med kritiken.
- Nu har jag tappat lusten att göra den där äppelpajen vi pratade om, surar jag.
- Och jag vill inte vara din lera, ler han.

Råfukten svepte utmed Hammarbytoppen. Strök längs Sicklasjön.  En föraning om höst, men olycksbådande tidigt. Det torde ha varit kräftmånad eller kantarelltid. Det var lördag. Vid Lilla Sickla darrade skogen av dundrande techno som vräkte sig ur röda ladan på höjden. Fårade män skålade i bärs vid fallna eken nära Filosofens grav! Det vankades fest!

Men Polismyndigheten höll post på behörigt avstånd ovan bergskammen mot radhusen till.

Bäst att tassa hem till reservatet.

En vit banderoll med Wolfpackemblem hängde kvar vid gårdsplan även dagen efter, då stämningen var märkbart mer dämpad och hasselsnåren vilade sina löv.

DN skriver att Brödraskapet Wolfpack, som utreddes av åklagaren Barbro Jönsson, rekryterar nya medlemmar i Malmö och Stockholm.  Indianparkens spejare noterar och utfärdar vargvarning.  Allt tyder på att det var gråbenfolk som slog runt i 1700-talsgårdens hägn.

 Lilla Sickla gård ägs sedan 1971 av Stockholms stad.

För den som vill ha mer kött på benen och ta del av en fullödig kartläggning av kriminella gäng rekommenderar Indianparken boken Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson.

Det leks i skogen i smyg.

Träden tiger om vem som snickrat i skogen. Men kaffepulver och jag vet mer. Vi har mött honom, med yxan höjd.  I skydd av hällmarkstallskogen bortåt Björkhagen. Hans verk har väckt vrede hos somliga. I en annan tid hade någon kanhända spikat upp ett plakat i Indianparken. 

 

 Ikväll smög jag längs länkar och stigar på internet. Bortom Indianparken, via Hiawatha Bike Trail i Idaho, till Hove i Norge.

Se vad jag fann:

Bidrag till parktrivsel. Donation från okänd privatperson i besparingstider.  


Nytt begrepp i Indianparkens ordförråd: grönkompensationspengar. Det är viktiga grejer det. Grönkompensationspengar är nämligen de slantar som byggföretag får punga ut med när mark köps loss från staden för att bygga hus på. Grönkompensationspengar för tankarna till flygets utsläppsrätter. Utan grönkompensationspengar ingen Indianpark i Hammarbyhöjden.

I går lovade jag att rota lite mer i hur Indianparken i Hammarbyhöjden fick sitt namn. Mats Berglund är park- och gatuingenjör i stadsdelen. Han har jobbat med parker i Hammarbyhöjden sedan 1976, men hur det kom sig att Indianparken fick sitt namn och sin profil vet han inte.
- Indianparken kom till i samband med att bostadsområdet Sten Bergmans Väg byggdes i slutet av 1980-talet, men det var gamla gatu- och fastighetskontoret som höll i frågan. Grönkompensationspengar finansierade anläggandet av Indianparken, och det skedde innan stadsdelsnämnderna kom till, berättar Mats Berglund.

Grönkompensationspengarna går främst till att anlägga parkerna, sedan går skötseln över till stadsdelen.
Stadsdelarna söker pengar hejvilt från stadens budget, och det är kommunfullmäktige som till sist beslutar hur pengarna fördelas. Pengarna som anslås täcker inte behoven, och någon får stryka på foten.

Jag ska vid något senare tillfälle berätta mer om hur mycket pengar stadsdelen tycker behövs för att hålla parkerna i gott skick. Och vilken skärv som tilldelas till exempel Indianparken. Grönkompensationspengar låter fint, men har en air av kortsiktighet över sig. Fast det är ingen enkel fråga - folk måste ju ha någonstans att bo, och jag rent av gillar att det byggs nytt i Hammarbyhöjden.

Vem som slog fast att det ska vara indianprofil på Indianparken är alltså fortfarande höljt i dunkel, men jag har fått ledtrådar att nysta i. Däremot vågar jag lite slängigt påstå att det verkar finnas någon med vurm för totempålar bland dem som planerar lekplatser åt Skarpnäcks stadsdel. Även Skarpnäcksfältet har en.

Inte bara Vårdval Stockholm
Vårdcentralerna ska konkurrera, ett beslut som mött både ris och ros. Även parkskötseln i stadsdelen bedrivs på entreprenad. Sedan 1992.
- Det står Stockholm Entreprenad på bilarna, men det är PEAB som gör jobbet, säger Mats Berglund.

Han minns hur det förr fanns ett antal parklag som skötte parkerna.
- Det var ett annat läge då, lite mer intresse för parkerna hos dem som skötte om dem. Nu är det bara pengar med i spelet.

Det var förresten JM Bygg som byggde Sten Bergmans Väg, men för ett par år sedan köpte de boende loss husen och bildade bostadsrättsförening.

Undrar vad som händer med engagemanget för de gemensamma parkerna när boendet blir mer och mer privatiserat? Jag har redan hört tankar yppas om att det kanske vore bra med staket runt husen på min egen gata, Mariestadsvägen. Debatten om och trenden med sk gated communities - grindsamhällen - är aktuell även i folkhemsjuvelen Hammarbyhöjden. Hur vill du att ditt bostadsområde och dina parker ska vara om säg tio år?

Finns det någon för mig okänd historisk bakgrund till att den här platsen heter Indianparken, kanske hette den redan sedan länge så i folkmun? Kanske har otals 50-talsglin uppvuxna i Hammarbyhöjdens barnrikehus sprungit runt i skogsbrynet här, med cowboyhattar och pinnar i högsta hugg. Bundit fast någon stackare vid ett träd som fick föreställa totempåle. Fantasier närda av westernmatinéer på biografen Kaza (där EMI-studion höll till och COSMOS studios ligger nu) i Skärmarbrink?
I boken Den vita staden som handlar om Hammarbyhöjden som urexemplet på äkta funkis, hittar jag inget om det. Boken är läsvärd ändå, och finns inne i tre exemplar på Björkhagens bibliotek om du blir sugen. Eller ännu hellre: fråga din pensionerade granne. Berätta sedan om svaret för oss andra här i Indianparken på internet.

Myternas kraft
Under tiden kan det vara på sin plats med lite totempålekunskap:

- Totem betyder skyddsdjur eller släkting.
- Bland den nordamerikanska ursprungsbefolkningen förekom totempålar enbart på nordvästkusten.
- Vanligast var att totempålar restes på stränder till minne av en död släkting.
- Det är en myt att fångar bands fast vid totempålen.
- Dans runt totempålarna förekom inte heller.
-Världens högsta totempåle i ett stycke stod i Victoria, B.C. Canada och var med sina 56 meter bara något kortare än Hammarbyhöjdens högsta punkt (Nathorstvägen, 58 meter över havet).

För dig som nu blivit extra nyfiken på indianer kan jag tipsa om Etnografiska museets nya utställning Nordamerikas indianer. Har inte sett den själv än, så du som går dit är välkommen att skriva en egen recension av utställningen som kommentar nedan.  

Den här bloggen tar sin avstamp i Indianparken i Hammarbyhöjden, strax söder om Stockholms innerstad. Fast stadsdelsnämnden räknar Indianparken till Björkhagen. Fråga vem som helst i Indianparken om du befinner dig i Björkhagen eller Hammarbyhöjden, och jag är ganska så säker på att svaret "Hammarbyhöjden" kommer lika snabbt som tveklöst.



Indianparken är en lekplats, så även här på bloggen. Men jag har även en annan avsikt med den här bloggen, och det är att vara ett litet anspråkslöst alternativ till annan bevakning av Indianparken och tillvaron i trakterna runt omkring. Lokaltidningen Mitt i söderort har i mitt tycke minst sagt fjuttig och fragmentarisk rapportering. Lika illa i andra medier. För det är ju som medieforskaren Gunnar Nygren slår fast i sin avhandling Skilda medievärldar: Lokal offentlighet och lokala medier i Stockholm. Förorten ligger i medieskugga.

Därför uppmanar jag dig redan nu: Hör av dig om du vill uppmärksamma något här i Indianparken. Det kan vara dystra saker som upprör och som någon bör ställas tillsvars för. Kanske missförhållanden i den sociala servicen? Men det kan också vara en person som du tycker borde uppmärksammas av det ena eller andra skälet. Fast inte sådant som födelsedagar, sånt får ni sköta någon annanstans. Om det inte är någon som fyller 100 eller så, och kan berätta om livet före Indianparken.

Indianparken är också ett forum för poster av mer kåserande karaktär. Vad som hör hemma här och får passera under begreppet Indianparken, förbehåller jag mig rätten att själv bestämma.

Jag som driver Indianparken heter Anna Norrby och är journalist.

Du når mig på 070-205 83 77 eller info at annanorrby.se
www.annanorrby.se