Indianparken

I Hammarbyhöjden finns en liten slöjdklubb för barn mellan 7- 14 år. Men de behöver bli fler. Fotbollsrullning och gymnastikdrillning i all ära - Slöjdklubben sticker ändå ut på ett sätt som Indianparken gillar skarpt. Tyvärr är min egen son inte sugen just i vår.

Så här ser ett av höstens alster ut, men det är inte alltid produkten som är grejen i Slöjdklubbens värld. 

Slöjdklubbar finns över hela landet, och är en satsning inom Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund.
I Hammarbyhöjden håller slöjdklubben till i Hammarbyskolans textilsal, men i höstas har de även träffats vid Lilla Sickla.

Jag har lånat några rader om slöjdklubbstänket från Hemslöjdens hemsida:

"I Slöjdklubben får barnen möjlighet att utveckla sin skaparförmåga. Men vi vill ge mer än så! För oss är själva görandet viktigare än produkten, resan viktigare än målet. Det barnet bär med sig hem från slöjdklubben är inte alltid synligt. Det kan till exempel vara en bättre självkänsla eller kunskap om hur man undviker att få knut på tråden när man syr eller hur man vårdar sina verktyg."

"Vi vill att barnen ska uppleva sambandet mellan slöjd, natur och ekologi. Ibland träffas vi därför utomhus och tar del av årstidernas växlingar. I skogen, på ängen, i sjökanten upptäcker vi nya material till vårt slöjdande. Vi inspireras av naturens former och samlar t.ex. in drivved, rönnbär och kottar. Att återbruka gamla material ligger i linje med hemslöjdens ekologiska målsättning. Ett trasigt lakan, gamla kapsyler eller fjolårets julgranspynt - i Slöjdklubben kan allt komma till nytta."

Slöjdklubben träffas fyra gånger i vår. Första träffen är redan nu på söndag, den 1 februari. Så snabba på med anmälan!

Söndagar kl 10-14.15. Start söndag 1 februari och därefter 15/2, 8/3, 29/3.
Uppdatering: Slöjdklubben drar igång senare i vår! Anmäl intresse redan nu.


Kostnad 810 kr.
Handledare: Erika Södersten
Anmälan görs till [email protected] eller på telefon 08-679 03 71

Eller så ringer du direkt till handledaren Erika Södersten på 08-659 74 79, 070-598 74 79.

-Vilken kroppsdel tycker du smakar godast? Ögon, öron och fingrar svarade han genast.
När Sten Bergman var i berättartagen satt svenskarna som klistrade framför radioapparaterna.

Den här gången handlade det om ett möte med en kannibal i Nya Guinea. Det var 50-tal och teven skulle snart slå igenom på allvar. Flera hundra år hade gått sedan Sverige, med hjälp av både Johan Printz, Per Lindeström och Anders Sparrman, försökt sig på att vara kolonialherre. Kolonialismen var nu på fallrepet, men äventyraren, forskaren och radioprofilen Sten Bergman (1895-1975) var fortfarande på många sätt tydligt präglad av den koloniala andan.

- Sten Bergman väcker minnen av en knarrig radioröst och en del roliga böcker som vi hade i hyllan när jag var liten. Speciellt den med de där karlarna med penisfodral. Småväxta män, ofta med stora bukar utan att för den skull vara feta.  Penisfodralen var säkert en meter långa. Det minns jag, säger mannen i mitt liv.

Han blev fascinerad.
- Vilka konstiga grejer de har på sina snoppar, funderade jag.  Varför har de det? Det stod säkert i boken. Antropologigrejer på den tiden förklarades alltid med att det var deras prydnad, och det ökade bara häpnaden ännu mer. Sten Bergman och penisfodralen påverkade i högsta grad min bild av befolkningen på Nya Guinea. Att där har de underliga grejer för sig.

Sten Bergmans väg var min första adress i Hammarbyhöjden. Året var 1991 och husen på adressen var så gott som nybyggda. Vem Sten Bergman var, ägnade jag aldrig en tanke. Jag var en ung småbarnsmamma omgiven av rutinerade barnfamiljer som befolkade hyresradhusen och gården nedanför vår kala lägenhet på tredje våningen. Kände mig alienerad. Särskilt första advent, när adventsstjärnorna, elljusstakarna och spraysnön som genom ett trollslag prydde hela området. Förvandlingen ägde rum någonstans mellan deras falukorvsluncher och kvällspromenader med jyckarna. Ska aldrig bli som de, tänkte jag då. Fast ett uppslagsverk skulle jag ha. Prenumerationen på Nationalencyklopedin tog jag på Sten Bergmans väg. 235 kr i månaden kostade det. Med tiden kom bandet med bokstaven P.

P som i penisfodral - ett manligt ornamentalt dräktelement som fungerar som identitetsmarkör genom att olika grupper bär fodral av varierande form.

Ska man vara noga finns förresten inte Sten Bergmans väg över huvud taget. Det är ett bilfritt område. Många taxichaufförer letade tröstlöst i Hammarbyhöjden när området var nytt och kartritarna inte hunnit med.

På sätt och vis rimmar det med Sten Bergmans gebit. Han var 1900-talets upptäcktsresande. Han rörde sig i det okända och framkallade bilder av främmande samhällen och livsstilar i en hel generation ungar i Sverige. De som var barn på 1950-talet. Som lyssnade på skolradio. Som kanske trängdes framför radioapparaterna i Hammarbyhöjdens nybyggda barnrikehus. Folkkär blev han, och mest känd för att ha tagit med sig paradisfåglar till Sverige, och för skildringarna av de människor han mötte i Nya Guinea. 

I radioarkivet på sr.se kan man fortfarande lyssna på Sten Bergman. Gör det. Inslaget är ett par minuter långt.

Du måste ha Real Player för att det ska funka. Den går att ladda ned gratis här.

Hammarbyhöjden är ingen vacker syn idag. Snön är blöt och smutsig. Där det är isigt på trottoaren har stadsdelen inte kostat på sandning. Pensionärerna och jag stapplar fram. Med kontoret på ryggen får man ta det piano.

Längs vägen mot Finn Malmgrens plan hänger bajspåsarna i klasar ur papperskorgarnas igenproppade öppningar. Alggrönt gegg breder ut sig på väggen vid stuprörsmynningen i huset där den gamla kemtvätten utan kunder bommat igen. Julgranen står fortfarande kvar på torget. Med lamporna på trekvarten.

Travar mot vår enda mataffär, Konsum, med rykte om sig att vara stadens dyraste. Borde ta reda på om det stämmer. Vad tror du?

Langar in tomburkar, glas och petflaskor i automaterna. Det är januari, och det är med tvekan jag väljer bort biståndsknappen. Med dryga 7 kr i kvittoform styr jag stegen mot snaskhyllan. Något ska man väl ändå unna sig. Skrev ett reportage en gång om småländska bruksorten Silverdalen. Där hade försäljningen av chips och snask, läsk och öl skjutit i höjden när bruket lades ned. Man tröståt, sa handlaren.

Tunnelbanan gick framför näsan. Blomaffärsinnehaverskan ljudliga suck hade hejdat mina steg.  Hon rättade till det lilla arrangemanget på en gammal kabelvinda utanför butiken. Under tiden berättade några grabbar att det krossats rutor i natt. Var uppfattade jag inte. Hon säljer förresten fortfarande vitmossa.  Vi är väl inte så trendkänsliga och säsongsstyrda här utanför tullarna.

Nio minuter till nästa tåg. Den söta chokladen som fortfarande tillverkas i Upplands Väsby får smaklökarna att krampa. Det drar i vänthallen. Dörren gapar felanmäld. En gång till, eftersom förra gången inte tog skruv. Det har gått åtta dagar sedan senaste lappen sattes upp. Men inget händer. Ingen reparatör kommer. Har man synpunkter är man välkommen att kontakta stationspersonalen hälsar Veolia på en skylt.  Inte satt det någon i kuren där nere. Och betala ska man göra ändå. Eller notera när man passerade in.

Idag avgör SL:s styrelse om Veolia ska få fortsätta sköta tunnelbanan.

Ett frimärke är inte nog, för vem skickar brev nuförtiden. Nej, Socker-Conny är värd en egen gata, och den ska ligga i Hammarbyhöjden.
 
Hammarbyhöjdens stolthet, serietecknaren Joakim Pirinen, är nominerad till Dagens Nyheters kulturpris. Jag brukar se honom ibland. Han släpar runt som vi andra. På konsumkassar, barn, vinterglåmighet. Tänker, att den där alldagliga karln har en sån utflippad fantasi och satirisk ådra kan man inte tro.  

Socker-Conny är nog den mest kända av Pirinens skapelser. I mitten av 1980-talet klev han, som slår världen med häpnad med ett järnrör, in för gott i medvetandet hos åtminstone mig och säkert många fler.

Hammarbyhöjdens gator är uppkallade efter "svenska kulturpersonligheter från 1500-1700-talen, som företagit forskningsresor i främmande länder eller författat viktiga vetenskapliga arbeten." Det stämmer inte riktigt. Varken Sten Bergman eller Finn Malmgren levde på den tiden. Eller Willy Brandt. Det finns nog fler exempel.

Det är bara för namngivningsbyråkraterna att spinna vidare i lite friare banor.

När nästa gata grävs fram här i Pirinen-land, så ska den döpas till Socker-Connys gata. 

Det var måndag morgon när dånet drog in över Indianparken. Marken skakade, fönsterrutorna skallrade. Skatorna flydde gatan och drog tills skogs. Dagen gick och mullret stånkade på.

Maskiner stötte i otakt bakom flera husknutar på Mariestadsvägen. Långa rör petades ned i marken av rejäla karlar med hörselkåpor stora som lyxsemlor.

Katten stannade inne. Skymningen föll. Krevaderna höll den annars fridsamma gatan i ett järngrepp.

-Vad gör du? hojtade jag och viftade med armarna.

Det tog en stund innan han upptäckte mig, lät kåporna glida ned mot axlarna och lutade sig fram med frågande blick.
-Vad gör du?

En stunds begrundan. Orden tog form med rysk klangbotten.
-Two hundred ten meters.

Sen åkte kåporna på igen, och han försvann in i en annan värld. Lät ännu ett flera meter långt rör stötas ned i underjorden. Avgaserna pyste och dammet yrde. I rännstenen grå sörja.

Man bugar och tackar - den utsläppsfria miljövänliga bergvärmen har äntligen kommit till byn.

---

För dig som vill veta mer om hur det går till när bergvärme installeras finns en sevärd film. Strunta i att det är företagsreklam - och lyss särskilt till den ljuva musik som ackompanjerar processen. Kanske är det just så det låter i kåpornas värld. Om de har inbyggd stereo. Men i filmen har de inga hörselkåpor alls, det är riktigt skumt.

Klicka på bilden för att se "Din bästa vän i vinterkylan".



 

I förra inlägget gjorde jag ett undantag från min ambition att alltid ha Indianparken som utgångspunkt. Det ska inte bli en vana. Det här en lokal blogg, visserligen med utblickar åt alla möjliga håll. En av talarna på demonstrationen sa i och för sig något i stil med att "Vi palestinier är inte som indianerna". Att palestinierna aldrig kommer att släppa sitt land. Men många indianer kämpade bittert för sin rätt. Det hade man ju kunnat spinna vidare på, men det får vara.

Nu är det söndagskväll. Många har under dagen strövat genom Indianparken. På väg upp till Hammarbybackens topp, på väg mot skogen eller kanske för att hämta den sista mangolden i sin kolonilott här nedanför. Duckat för julgran som enligt gammal ritual kastades ut från balkongen på Mariestadsvägen 17, andra våningen, vid pass 12-snåret.

Skymningen har fallit. Någon, kanske flera, i Hammarbyhöjden väntar ivrigt på första leveransen av nyttiga råvaror från Middagsfrid.

Den senaste tiden har jag spanat efter kojor under mina vandringar i skog och mark. Först i raden här nedanför är kojan som sedan ett par veckor finns i skogsdungen intill Indianparken. Den kojan tar priset, se bara hur fint den mynnar i en liten buske. Den lever upp nästan varje dag. Alltid kvarglömda vantar, alltid matsäcksspillror i närheten. Det är fint. 
Var de andra finns? Uti skogen och leta!

Kaffepulver och jag demonstrerade igår. Mot massakern i Gaza. Vi var väl en 8 000 som samlats på Segels torg för att tillsammans kräva ett slut på kriget mot instängda människor, mot mammor och farfädrar och barn. Ändå kändes det tomt. Tittade åt höger och vänster, mot mitten. Lät blicken vandra utmed torgets räcken. Jag sneglade efter bekanta ansikten. Bosse var där. En gång var vi i Afrika tillsammans.

I Georgetown, trettio mil uppåt Gambiafloden, drack vi te på en bakgård med nyfunna vänner. En invecklad ritual som tog hela eftermiddagen. Sött som satan var det. Och beskt. Skummet på toppen av drycken framställdes genom att teet hälldes upp i det lilla glaset och tillbaka ned i den emaljerade kannan. Om och om igen. Tills det låg där, som ett ljusgult snötäcke över hett gunpowder. Lika omsorgsfullt sköljde mannen vars namn jag glömt de två små glas som sällskapet delade på. Nu såg jag på Bosse och förstod att jag hade åldrats.

Sluta döda våra barn skrek en familj. Tåget rörde sig mot Israels ambassad. Jag stämde in med familjen och fingrade på stegräknaren i linningen. När talkörerna avvek från mina värderingar, vilket hände då och då, fanns tid att prata om ditt och datt.  Berättade för Kaffepulver att mannen min på skoj hade föreslagit att jag skulle ta med gåstavarna. Man ska ju vara så effektiv. Själv ville han inte följa med. Lider fortfarande av sviterna efter någon sträng demonstration på 70-talet. 

Vid frukostbordet hade jag uttryckt tvekan. Var jag egentligen tillräckligt insatt för att kunna delta? Vad var det egentligen för löst nätverk som arrangerade demonstrationen? Att vråla i talkörer kändes som ett eko från en annan tid. Sen skärpte jag mig. Kan inte bara titta på.

Polisen sa att det var 8000 deltagare. Arrangörerna hade räknat till några tusen fler. Flera med hämtlatte i näven. Med plastlock som gör att man inte ens ser skummet, än mindre känner det mot läpparna. Tillsammans tog vi minst 27 miljoner steg. Och jag såg flera som gick med stavar. 

 
Utan Sparrman ingen sockerdricka.

När vi ändå är inne på de herrar som Hammarbyhöjdens gator är uppkallade efter, kan det nämnas att Linnés lärjunge professor Anders Sparrman (Sparrmansvägen) kring år 1800 införde kolsyrad sockerdricka mot skörbjugg inom flottan.

Sockerdrickan innehöll citronsyra och det var c-vitaminen som motade bort de bristtillstånd som skörbjuggen innebar: blödande hud och tandkött, förstoppning och trötthet är några exempel. Skörbjuggen, som betyder något i stil med sårig buk, skördade många liv bland kolonisatörer och sjömän.

Och även om det nu kan låta som att Anders Sparrman var en pionjär på området, så hade den skotske marinläkaren James Lind sett till att brittiska flottan redan på 1750-talet utökade sjömännens proviant med apelsin- och limesaft mot just skörbjugg. Sparrman tillsatte väl bubblet, men kolsyrat mineralvatten hade å andra sidan funnits sedan 1770, så det var väl inte heller så innovativt.

Sparrman kämpade även för att få slut på slaveriet. Men hans metod kan synas lite udda i nutida ögon. Redan nästan 15 år innan han blandade till sockerdrickan reste han till Senegal för att på uppdrag av Gustav III grunda en svensk koloni. Året var 1787 och Sparrman tänkte sig att en svensk koloni skulle skilja sig från kolonialmakternas behandling av befolkningen och på så sätt vara ett led i kampen mot slaveriet. En koloni mot slaveri liksom. Nu blev det inget av det försöket, men Sparrmans vittnesmål vid rättegångar i London stärkte ändå rörelsen mot slaveriet.

Men - om han faktiskt uppfann sockerdrickan och dessutom bekämpade slaveriet, ja då kanske han kunde få en eloge för det av de tonåringar i Hammarbyhöjden som tvekar inför eller rent av rodnar av att uttala hans efternamn. Som hellre säger "den där backen som leder ned mot den där bensinmacken". 

Hittills har inga bostäder legat på den pinsamma adressen, men snart blir det ändring på den saken.  Exploateringskontoret i Stockholms stad har föreslagit att SMÅA ska få markanvisning för att bygga 64 lägenheter (bostadsrätter) och cirka 29 radhus i den snåriga slänten.  Redan nästa år tas första spadtaget om planerna går i lås.

Det ska väl tilläggas att Anders Sparrman, som var botanist, tillbringade mycket tid i Afrika och skrev "Till Hottentott- och Caffer-Landen Åren 1772-1776" om sina iakttagelser under resorna.

Mer om Sparrman kan man läsa i Per Wästbergs färska bok "Anders Sparrmans resa". Lasse Berg skriver i "När Sverige upptäckte Afrika" att Anders Sparrman möjligen är den person i den svenska historien som haft störst betydelse för vår bild av Afrika.

Indianparken, som den här bloggen tar avstamp i, anlades i slutet av 1980-talet medan gatorna i närheten röjts fram ur den glesa tallskogen sedan 1930-talet.

Det kan ju kännas lite apart, liksom ofräscht och otidsenligt, att vår närmaste lekplats är döpt till Indianparken. Fanns det måntro några vägledande kriterier? Det verkar inte så.

Namngivningen av gatorna här i Hammarbyhöjden skedde däremot enligt temat  "Svenska kulturpersonligheter från 1500-1700-talen, som företagit forskningsresor i främmande länder eller författat viktiga vetenskapliga arbeten."
 

Inte långt från Indianparken löper sedan 1936 Johan Printz väg på tvären mellan talldungar och barnrikehus. Men Johan Printz var ingen vetenskapsman. Han var Sveriges kolonialherre nummer 1.

Som guvernör för den kortlivade kolonin New Sweden vid Delawarefloden ville han utrota ursprungsbefolkningen och skrev ett brev hem till moderlandet i vilket han anhöll om flera hundra knektar  "så kunde vi bräcka halsen av dem allihop/.../ Icke en vilde skulle - med goda knektars och Guds hjälp - få överleva i området."

 
Bild föreställande Leni- Lenape daterad 1654.
Från National Humanities Center, Toolbox Library.

Johan Printz fick inte napp. De styrande i Sverige sade blankt nej. Kolonisatörerna i New Sweden var ett par hundra svenskar, men även bland annat finnar. Man byggde försvarsanläggningar och handlade med skinn och tobak.

Bland kolonisatörerna levde cirka 4 000 Lenape som arbetare, bönder och jägare. Många lenapekvinnor fick barn med svenskar och det vanligaste språket i den lilla dalen blev svenska uppblandat med lenapeord.

Johan Printz var ett fläskberg på 180 kilo, eller 400 pund som de sa på den tiden. På lenape kallades han Meschatz, vilket kan översättas till "Storbuken".

Skinnhandeln ledde till pälsbrist som efter diverse turer resulterade i det sk Bäverkriget där, jag tror det var Lenape, sköt andra indianer med svenska musköter. 

Storbuken var guvernör i New Sweden åren 1643-1653. Det gick inget vidare för kolonin. Så småningom föll den i holländarnas händer.  Då hade Storbuken redan farit hem till Sverige där han blev landshövding i Jönköpings län. I den rollen dömde han två brutala sjörövare till döden.

Den ene avrättades, den andre lyckades ta sig ur landet och levde länge som fredlös. Och tur var väl det - den fredlöse mördaren är en av mina förfäder.

Hammarbybacken öppnade igår, berättar DNs papperstidning. Av det märktes intet på vår sida av berget. Här, i Indianparkens land vid foten av den konstgjorda backens baksida, väntar vi in den riktiga snön. Den äkta vintern.

En Göran tar tredje svängen för dagen med sina glada settrar. Det småpratas med grannar. Leks i koja. Om det kommer snö kan vi snart åka pulka!

På andra sidan berget åker innerstadsfolket lift uppför i klumpiga pjäxor av senaste snitt. Väl uppe pekar de ut sina bostadsrätter på Södermalm eller i Sjöstaden.

Känner den vassa konstsnön piska i ansiktet när de hasar utför i pisterna, alla döpta efter riktiga skidorter längre norrut. Hammarbybacken är Skistars skyltfönster mot huvudstaden.
Ska väcka längtan efter after-ski, karaoke och spa i Sälen, Trysil och Åre.


 
Indianparken ligger i lä. På den soliga sidan.
Här gör vi riktig eld, dricker melittakaffe ur bucklig termos och konstaterar att inte heller 2009 satsar staden en enda krona på upprustning av vår anspråkslösa lekpark.  

Jag delar mitt liv och mitt hem med en musikant.

Vid senaste dammsugningen fick jag
-lyfta ett dragspel i sovrummet för att komma åt dammråttorna

-sen ställa det varsamt intill resonatorgitarren som trängdes på sängen med en yngre trekvartsgitarr

-maka på en elgitarr i datorrummet

-maka på en banjo strax intill

-damma av ett piano, men det stod jag ut med eftersom det är mitt eget
-damma av en småländsk cittra på väggen ovanför. Tror en sträng gick av (säg inget)
-men för att komma åt den var jag först tvungen att rulla undan bambuflöjten från fjärranöstern som ingen nånsin fått en ren ton ur