Indianparken

Indianparken, som den här bloggen tar avstamp i, anlades i slutet av 1980-talet medan gatorna i närheten röjts fram ur den glesa tallskogen sedan 1930-talet.

Det kan ju kännas lite apart, liksom ofräscht och otidsenligt, att vår närmaste lekplats är döpt till Indianparken. Fanns det måntro några vägledande kriterier? Det verkar inte så.

Namngivningen av gatorna här i Hammarbyhöjden skedde däremot enligt temat  "Svenska kulturpersonligheter från 1500-1700-talen, som företagit forskningsresor i främmande länder eller författat viktiga vetenskapliga arbeten."
 

Inte långt från Indianparken löper sedan 1936 Johan Printz väg på tvären mellan talldungar och barnrikehus. Men Johan Printz var ingen vetenskapsman. Han var Sveriges kolonialherre nummer 1.

Som guvernör för den kortlivade kolonin New Sweden vid Delawarefloden ville han utrota ursprungsbefolkningen och skrev ett brev hem till moderlandet i vilket han anhöll om flera hundra knektar  "så kunde vi bräcka halsen av dem allihop/.../ Icke en vilde skulle - med goda knektars och Guds hjälp - få överleva i området."

 
Bild föreställande Leni- Lenape daterad 1654.
Från National Humanities Center, Toolbox Library.

Johan Printz fick inte napp. De styrande i Sverige sade blankt nej. Kolonisatörerna i New Sweden var ett par hundra svenskar, men även bland annat finnar. Man byggde försvarsanläggningar och handlade med skinn och tobak.

Bland kolonisatörerna levde cirka 4 000 Lenape som arbetare, bönder och jägare. Många lenapekvinnor fick barn med svenskar och det vanligaste språket i den lilla dalen blev svenska uppblandat med lenapeord.

Johan Printz var ett fläskberg på 180 kilo, eller 400 pund som de sa på den tiden. På lenape kallades han Meschatz, vilket kan översättas till "Storbuken".

Skinnhandeln ledde till pälsbrist som efter diverse turer resulterade i det sk Bäverkriget där, jag tror det var Lenape, sköt andra indianer med svenska musköter. 

Storbuken var guvernör i New Sweden åren 1643-1653. Det gick inget vidare för kolonin. Så småningom föll den i holländarnas händer.  Då hade Storbuken redan farit hem till Sverige där han blev landshövding i Jönköpings län. I den rollen dömde han två brutala sjörövare till döden.

Den ene avrättades, den andre lyckades ta sig ur landet och levde länge som fredlös. Och tur var väl det - den fredlöse mördaren är en av mina förfäder.