Tvärnit
Ni som följer Indianparken har märkt att det blev ett abrupt stopp i serien om orterna som gatorna i Hammarbyhöjden är döpta efter. Uppehållet beror inte på att semesterkoman förfört mig, även om det hade varit fint på sitt sätt.
Nej, vi hade vågat oss utanför de trygga hemtrakterna. Vi var bilburna och drevs av samma upptäckariver som Linnés lärjungar. När det small. När vi krockade. Odyssén hade denna dag, den 7 juli, fört oss från vackra lilla Mariestad, som vår egen "mammas gata i stan" är uppkallad efter. Nu bar det hemåt. Vi skulle strax passera gränsen mellan Närke och Sörmland och bara minuterna innan det small hade vi sjungit för full hals med Lill-Babs, i dängan om hennes prickiga baddräkt där midjan är bar. Vi var så glada.
Att man kan vara både sanlös och helt närvarande i samma sekund. När kollisionen sker mellan vår långsamt rullande bil och en minibuss i 90 knyck. Folk brukar bli chockade när krockkudden exploderar i famnen. Jag märkte den inte ens, som vore den ett av maskrosens frön på flykt genom förorten. För det var en jäkla smäll. Men jag såg på en bild av vårt vrak, att den hängde ju där som en trött säck. Den hade gjort sitt jobb, den hade räddat mitt liv.
Det stannade inte vid att bilen mosades och vår egen sommarplåga "Kondisfavoriter 50/60-tal" inköpta på ICA i Oppeby sprack i tusen bitar i cd-spelaren. Min sjunde halskota knäcktes också, om man ska hålla det kort. Men jag hade tur. Jag ska bli återställd. Men livet har tvärnitat för ett tag.
Vi blev vänner på Södersjukhuset. Hon var 94 år och berättade länge
om sin barndom på Kungsholmen. Det var fint att lyssna. Sen fick vi
nästan likadana stödkragar. Hon hade ramlat hemma.
Som gammal är man skör.
Jag läker nu. Det går långsamt. På doktorns order får jag varken åka tunnelbana eller gå någon längre promenad. Det skulle kunna se ut som rena drömläget för djupborrande, tidsödande och hängivna närstudier av Indianparkens trakter och invånare. Men när man inte kan lämna sin kära hembygd, sina jaktmarker, sitt reservat, då blir den ett fängelse. Fula Sickla köpkvarter hägrar därnere på andra sidan sjön. Innerstadens begivenheter ska vi inte tala om.
Jag funderar dock på att stämma träff med några av Hammarbyhöjdens äldsta invånare. Vi skulle hålla jämna steg utmed trottoarerna och ha tid att dricka vårt kaffe även när det svalnat. Vi skulle språka långsamt om hur livet här var förr. Om vi kände oss bekväma med varandra skulle vi kanske våga begrunda hur våra telefoner tystnar. Kanske skulle vi tordas tala om döden, och om hur vardagen ändå rullar på.
Eller så skulle vi diskutera vad ungarna gjorde sista dagen före skolstarten på, säg 40-talet. De körde nog i alla fall inte radiostyrd racerbil över Indianparkens vattensjuka ängder, som idag. De lite äldre drack med säkerhet inte burkbärs från flak vid EU-märkta gungor med mobiltelefoner fastklämda mot öronen. I skogsbrynet där barn lekt i decennier. Men lika snaggade var de kanske även då. Fast inte för att signalera grupptillhörighet och farlighetsfaktor. Snarare för att hålla lössen borta när gårdssommar mellan barnrikehus skulle bytas mot trånga skolsalar.
