Indianparken

Över knallens högsta topp löper Boråsvägen. I Hammarbyhöjden. Här vadar man bland molnen och upplever sina tankar sväva fritt bland tallar och smalhusens trivsamma gårdar med berg i dagen. Hjärtat klappar alltid lite extra här uppe, då luften är tunn och uppförsbacken från Tidaholmsplan låter pumpen jobba. Boråsvägen är praktfunkis.

Ni vet att Hammarbyhöjden även går under namnet Den vita staden. Under Indianparkens resa till de orter som givit namn till gatorna i Hammarbyhöjden har turen nu kommit till Borås.

Förväntningarna är högt ställda då stadens sajt invaggar oss i tron att vi nu ska möta Hammarbyhöjdens förlorade systerort - Den gröna staden.

Borås skriver: 

"Staden ligger inbäddad i parker och gröna områden. Och det är alltid nära till naturen. Rya åsar, ett av Sveriges mest stadsnära naturreservat, erbjuder 500 hektar av vild natur och hisnande vyer. Runt staden finns en krans av friluftsgårdar och klubbstugor, bra utgångspunkter för utfärder till skogar, sjöar och friluftsområden."

Byt ut orden "staden" mot "Hammarbyhöjden" och "Rya åsar" mot "Nackareservatet". Likheterna är slående.
Åtminstone i teorin.  Men mötet med Borås blev lite trevande till en början.






Men snart var jag som hemma.



Nästa stopp: Pater Noster

I Hammarbyhöjden är ett antal gator döpta efter orter som ligger söder och öster om Vänern. Städer och samhällen med namn som Vänersborg, Tidaholm och Alingsås. Utan koppling till vår egen hembygd, men kanske som spegel av Det riktiga Sverige, till skillnad mot den då nyfödda historielösa närförorten Hammarbyhöjden, uppstånden på tröskeln till storstaden Stockholm. Som stöd och tröst och identitetsmarkörer åt rotlösa nybyggare, likt Stockholm i Wisconsin och Kalmar i Minnesota.

Kommuner och städer som i många år klingat tomma utan referenspunkter och bilder i mitt inre. Tills nu. För i sommar betar jag av några av dem på en liten resa. Häng med!

Ulricehamn först ut

Ulricehamnsvägen utgör en administrativ och för många även verklig gränslinje mellan Hammarbyhöjden och Björkhagen. I rakaste laget, tycker jag som bott vid den i sex år. Ofta såg jag den inte ens, utan bara målet, som tunnelbanan i ena änden eller fritidshemmet Havsörnen strax bortom den andra. Fram och tillbaka i sol och slask. Jäkt och leda och ett och annat möte med udda vinddriven existens på den tiden Ekbacken var en vårdinrättning för psykiskt sköra människor.

Nu skulle det riktiga Ulricehamn upplevas. Men jag har en sommarförkylning och det krävdes inte mer än en snytning i motorvägshastighet för att missa härligheten. När jag lyfte nosen ur papperskletet stod det klart att Ulricehamn redan rusat förbi utanför vår smutsiga bil (när och hur tvättar folk sina bilar?).

- Var Ulricehamn så litet?
- Japp, och nu är det försent att vända om, sa han vid ratten resolut.

Men på internet finns i alla fall "En liten stad och bygd som hittat sitt rätta jag. Som vågat se på sig själv med öppna ögon."

I Rångedala, som ligger på Boråssidan av kommungränsen mellan Ulricehamns kommun och Borås fick jag hejd på ekipaget. Där såg det ut så här:

I nästa inlägg: Boråsvägen.