Indianparken

Alla djuren undrar vem är han som ligger i våran mat? *

* Strof ur Åsnans jul av Klarskinn. 
Lyssna på hela låten här.

I förra inlägget berättade jag lite om Willy Brandts tid i Hammarbyhöjden, och om statyn till hans minne. Statyn kom på plats 2007, och kort efter var pyntandet igång. En ständigt pågående vernissage som fordrar tajming för att uppleva.

Hans öppna hand inbjuder till att kila fast föremål. Ofta blommor eller blad från rabatterna i närheten. Tallkottar sitter snyggt mellan tumme och pekfinger.

Hans humör skiftar, liksom klädseln. I höst har han gått från distingerad herre med hundtandsmönstrad sjal till mer bohemisk stil med röd stickad halsduk nonchalant slängd över axeln.



En av de allra gråaste dagarna i veckan efter Lucia stod Willy där med lerfäst cementmutter på huvudknoppen. Blev det för många pilsner på Malmgrenska krogen igår?

Idag sken solen och Willy ikapp med den. Julklappen han höll i vid elvasnåret gav han bort redan efter ett par timmar. Vem fick den? Vad innehöll den? Kan den lyckliga ha varit damen med käppen?

Nu kanske vän av ordning tycker att pyntandet är ett otyg.  Och kanhända kommer både klottersanerare och graffitipolis hit den dag pyntet antar samma dimensioner som konstnärens egen variant av vår käre Willy.

Rolf Kleinknecht kämpar med gravljusen. Det blåser nollgrader genom Willy Brandts park och vinden snor ett frivarv om den lilla statyn till minne av Willy Brandt, Hammarbyhöjdens egen fredspristagare.

Till sist tar det fyr - och slocknar. Men Rolf ger sig inte. Han är en av många som pyntar den lilla statyn.

- Willy hade fyllt 95 år idag om han hade levat, det är därför jag tänder ljus för honom, säger Rolf medan även jag kupar händerna över ljuset.

Willy Brandt bodde på Finn Malmgrens väg 23 mellan 1941 och 1945. Funkishusen var alldeles nybyggda på den tiden. Som de nya husen strax ovan Willys park, och på andra sidan tunnelbanespåret. Kanske lite lerigt, kanske andra ljud eftersom tunnelbanans första vagnar inte skulle börja skramla här förrän 1958.

Vid Finn Malmgrensplan fanns ett kondis där Willy brukade ta en fika. Kanske blev det en lussekatt så här års, men antagligen ingen indisk mat, som vårt eget samtida Royas café bjuder på sedan någon vecka tillbaka.

Så Willy drack sitt kaffe och rökte sina cig. Höll sig undan från andra tyskar. Samlade på vitsar som han plitade ner på servetter och sånt, något block hade han aldrig med sig, minns en av hans fruar. Konstigt tänker jag - var han inte journalist under åren i Sverige?

Så reste han sig, tog paraplyet från kroken och steg ut i snögloppet på nyanlagda Finkan, som torget kallades på den tiden. Tog bussen till Brunkan (Brunkebergstorg) kanhända.

Willy var flykting och blev med tiden en bemärkt man.
I sina sista offentliga ord varnade han för rasismen och för jakten på utlänningar i Tyskland. Betonade att även den som passivt ser på är medskyldig, banar väg för framtida terror.

Det kan man ju fundera på så här i mörkertider. När nyanlända från oroshärdar runt om i världen söker sig en fristad hos oss. Kanske är din granne en Willy?

Statyn är en gåva från socialdemokraterna i Tyskland och Sverige. Konstnären heter Rainer Fettig. Men den är inte unik för Hammarbyhöjden. I Willy-Brandt-Haus i Lübeck finns en likadan som stått där sedan 1996.

Vår tids stjärngossar och tärnor tågar inte längre i mörker eller i skuggan av
en blondin. 2008 års lucia är ballhead (ska stavas baldhead, jag vet).
Och i taket glittrar Världens Största Discokula.

"Världens största luciakonsert i Globen" är avskaffad
Puts väck är den "storslagna jultraditionen när Adolf Fredriks musikklasser och Stockholms musikgymnasium skrider ner för trapporna och fyller hela Globen med vacker och stämningsfull julmusik - då är det jul." *
I stället vippar Motörhead-Lemmy sina tomtepolisonger i Annexet strax intill. Medan musikklasserna flyttat sin välartade konsert till Nordiska museet.

Så är det med traditioner. De kommer och går, eller förändras. Somliga slutar på museum. Lucia är ju en senkommen tradition i Sverige, och kanske har dess tid snart runnit ut. Har vi fått nog av oskuldsfulla tärnor och blonda lucior? Kan hända sänder Globen själv ut en liten vink om vartåt våra hågar numera står. 

Indianparkens spaning är att samling kring ljus och mörker alltmer tappar sin innebörd. Se hur Halloween redan är iskallt.

Istället står hågen till det runda.
Som vår runda jord.
Bollar. 
De där spröda vi hänger i julgranarna.
Discokulan. 
  
Indianparkens invånare kan vid nordvästlig vind höra folkets jubel- eller ångestvrål från arenorna kring Den Stora Runda Globen. Det är lek med liten rund boll som förlöser extasen när vardagens linjära tideräkning bryts i 90 minuter.

I skuggan av Den Stora Runda och Hammarbyhöjden har Indianparken en viktig utpost mot norr. Fryshuset. Även här står en rund boll i centrum för mycken hets och glädje. Vi talar om korgboll, basket. Där har denna luciadag hundratals basketknattar samlats i gemensam bolltillbedjan. Det lystras till mjuka tränarstämmor och passas i takt till lyckodrivande reggaeton. De ledsagas av sina förebilder - de unga coacherna som redan kvart i nio denna luciamorgon piggt och nyktert tog emot sina små skaror på trappen.

Här kryllar av unga som övergivit - eller aldrig anammat - traditionen att supa sig redlösa under lucianatten. Som viger timmar, vardag som helg, åt att peppa knattar. De är knappt 20 som äldst, och deras lön är de yngres tindrande blickar. Att se de små dansa runt bollen så den hamnar i rätt korg. Som ledsagare och vårt klots framtidshopp, lär de ungarna att alla vinner på gemenskap och samarbete.  
 


* Ur marknadsföringen av luciakonserten förra året.

Stadga och ljus är vad jag önskar mig.
- Jag skulle vilja få ett kamerastativ och en blixt i julklapp.
Dyra klappar, men drömmar är inte förbjudna.

Han lyser upp. Drar fram grannens utrangerade pinnstol, kliver ur tofflorna och häver sig till cd-hyllan. Han gräver i detta vårt musikaliska Pompeiji, där tideräkningen frös för säg två år sedan. Det trötta dammet yr om den heta skymningens Sahara blues of the desert, om Pape Dioufs piratbrända ndaga från Serrekunda market och Stevie Wonders You are the sunshine of my life. Vem önskar sig en cd i fildelningens era?

Bakom Pompeiji tar den egentliga utgrävningen vid.
- Inte behöver du ett nytt när vi har en så fin kvalitetsprodukt från industrialismens vagga här i våra gömmor?

Han, som glatt hasar lagg i Indianparken på 50-talsskidor upphittade i grannskapets kompost eller var det majbrasa, svingar gammelfarfar Carl Julius (född 1885) finlemmade kamerastativ i vårt decembermörka pörte. Varde ljus!
- Men var är kameran?

Undan med ännu ett fynd från svarta börsen, den här gången costarikanska rastaroots de Puerto Viejo - palmpyntade Plan B. Schas Sagoberättarens barn.
Här!



En liten svart läderbox, stor som en bärbar hårddisk, vecklar ut sin spröda skatt. En storformatskamera av high techsnitt a´la 1910.

Han putsar ett sekel blankt med wettexduken. Det svarta stativet med slanka silvervader darrar yrvaket på plastgolvet från 1990-talet. Micron stirrar häpet i linsen.

- Inte behöver du ett nytt stativ heller.

Han lyser av lycka.

- Säg mig min vän, varför är jag så trött, undslapp mina läppar.

- Vinter och träldom, strålar han.