Indianparken

Den första snön har fallit över Indianparken och barnen kastar sig bekymmerslöst utför i dammiga pulkor och trögstartade kälkar. Hemma är det värre. Vi ska ut i det vackra. Jakten på rätt utrustning går genom kassar och skåp.

Mannen vid min sida fann sina stenålderspjäxor. Han var nöjd.

- Har du några benvärmare, hörs det från hallen.
Själv gräver jag fortfarande i djupet av klädkammaren. I ett ögonblick av osannolikt flyt drar jag ut något mjukt och rött ur en plastpåse inkilad mellan trumskinnstraven och stapeln med panamahattar.

- Här!
- Det är några djur på dem, hörs det.
Han verkar stå i vardagsrummet.

- Usch, skaka för helvete inte av dem på mattan om det är pälsängrar. Skaka ur dem på balkongen så de fryser ihjäl, domderar jag ur kassarnas djup.

Han säger något ohörbart, men ingen balkongdörr öppnas. Jag rätar på min otränade rygg och vänder ut från skrubben. Ser hur han står i hallen, med sina skönaste urtvättade joggingbyxor omsorgsfullt nedstoppade innanför tonårsdotterns ratade benvärmare. Pjäxorna från Myrorna, eller var det Emmaus i Götgatsbacken, visade sig sakna remmar. Istället har min käre dragit på sig joggingskorna och trätt de lamadjursmönstrade benvärmarna från knäna och ned över hela snörningen.

-Ska du gå ut så där? frågar jag med illa dold förfäran.
- Ja, det ska jag! De här är ju precis som damasker. Perfekt! Ingen snö kommer in i glipan.  

En stunds begrundan, sen finner jag mig.
- Om du ska gå så där så hittar jag inte mina kängor. Jag stannar hemma istället.
- Är det sant? Vägrar du gå ut med mig om jag har på mig de här? Du är ju för fan inte klok, säger han med ett skevt smil, greppar gåstavarna och försvinner i det nysnöade Nackareservatet.

Själv finner jag snart mina skodon. Går till Konsum och hem igen, i den smutsiga snön längs Finn Malmgrens Väg. Bajenryggan full av mjölk, kyckling och cornflakes. Det skymmer redan.

Skriver ett inlägg till bloggen. Läser upp för den rödkindade äkta hälften, som kommit hem efter en ljuvlig promenad under vinterdignande grenar över orörda gärden. Utan snö i skorna.

Han dissar min text. Jag mörknar, står inte ut med kritiken.
- Nu har jag tappat lusten att göra den där äppelpajen vi pratade om, surar jag.
- Och jag vill inte vara din lera, ler han.