Indianparken

I helgen hände något stort. Efter att ha bott i skuggan av Hammarbybacken i snart 18 år tog jag steget. Det var solsken. Det var sportlov. Det hade gått upp för mig att vi ju redan bor "direkt i backen" som stugmånglarna i fjällvärlden trumpetar i sina annonser.  

Efter fem minuters promenad klev vi in till skiduthyraren på andra sidan krönet. Det var ju en ganska dyr historia, särskilt liftkortet, eftersom jag inte ens skulle åka i liften utan på det långsamma trygga rullbandet i barnbacken. Men det visste jag inte då.
Släpade sedan mig själv och utrustningen upp till den flacka barnbacken. Klev på rullbandet som tog mig ytterligare säkert 50 meter mot toppen. Avråddes från att prova liften.
- Då måste man ju kunna hålla skidorna raka under pjäxorna, log de mer erfarna. 

Min åttaårige son fann genast stadga på laggarna och stor glädje i sina störtloppsrace mellan treåringar och glada indier vilka liksom jag aldrig hade stått på ett slalomskidor förut. Ett sant folknöje för alla. Lyckan total, även för mig.





Nu är det kväll. Genom fönstret på Mariestadsvägen syns med nöd och näppe hur liften fortfarande snurrar. Strålkastarna som får snön att glittra så förföriskt når inte över krönet. Indianparken ligger mörk här nedanför. Det är fint med kontraster.

Iförd slalompjäxor lärde jag mig en läxa. Jag ska aldrig mer raljera över konstsnö eller fnysa åt töntar i färgranna skidoveraller. Det är vackert på sitt sätt.

Baske mig om vi inte har närmast till slalombacke av alla i hela Stockholm.