Till minne av Ingvar
Det fanns en gång en man som hette Ingvar. Han var älgjägare och bodde på Olaus Magnus väg. En granne hedrar hans minne.
- Det här är Ingvars älgstövel. Jag har stoppat in lite hundhår, så blir det fint för fåglarna. Den andra stöveln sitter på trädet därborta.
De här fågelholkarna finns i träden på den stora öde vildvuxna gården, inte långt från pizzerian Hammarbys pärla. På 1940-talet däremot, kryllade gården av nyinflyttade ungar som bodde i barnrikehuset mittemot.
Varghybriden vid grannens sida betraktar mig misstroget, litar på husse som säger att jag är ok. Men när en kvinna smiter ut genom porten skäller han lungorna ur sig.
Husse slår ut med armen.
- Allt här är förresten helig mark. En bit bort låg galgbacken. Här grävde häxorna ned sina grejer. Och här är alla mina hundar begravda.
Det var torsdag morgon i hjärtat av Hammarbyhöjden. På vägen mot Skärmarbrinks tunnelbanestation grämde jag mig över att inte ha fotat även hussen och hans vovve där de hängde ut genom fönstret. Men jag vågade inte. Och vete sjutton om jag kan rekommendera någon att ta en egen tur för att titta på stövlarna. Helig mark beträdes helt enkelt på egen risk.
Ett vackert nedslag i Indianparkens syskonmiljöer! Men att den där hundägar'n inte slog ner pålar i jorden, spände hopsydda kattskinn upptill och la sina avdöda jyckar till evig vila där? I stället för att gräva ner dom?
/Anders
Ryktet går.
Nu vill kaffepulver se ett inlägg av dokumentär art på de äventyr i skidbacken det tisslas om! Soptippen ovanifrån, med turkosa skidbyxor. När kommer det?
De turkosa har gått upp i rök. För tio år sen var det knappt någon som kunde pressa sig i dem, och de lär knappast ha utvidgats sen dess. Men lugn, det kommer en rapport!
