Indianparken

Kaffepulver och jag demonstrerade igår. Mot massakern i Gaza. Vi var väl en 8 000 som samlats på Segels torg för att tillsammans kräva ett slut på kriget mot instängda människor, mot mammor och farfädrar och barn. Ändå kändes det tomt. Tittade åt höger och vänster, mot mitten. Lät blicken vandra utmed torgets räcken. Jag sneglade efter bekanta ansikten. Bosse var där. En gång var vi i Afrika tillsammans.

I Georgetown, trettio mil uppåt Gambiafloden, drack vi te på en bakgård med nyfunna vänner. En invecklad ritual som tog hela eftermiddagen. Sött som satan var det. Och beskt. Skummet på toppen av drycken framställdes genom att teet hälldes upp i det lilla glaset och tillbaka ned i den emaljerade kannan. Om och om igen. Tills det låg där, som ett ljusgult snötäcke över hett gunpowder. Lika omsorgsfullt sköljde mannen vars namn jag glömt de två små glas som sällskapet delade på. Nu såg jag på Bosse och förstod att jag hade åldrats.

Sluta döda våra barn skrek en familj. Tåget rörde sig mot Israels ambassad. Jag stämde in med familjen och fingrade på stegräknaren i linningen. När talkörerna avvek från mina värderingar, vilket hände då och då, fanns tid att prata om ditt och datt.  Berättade för Kaffepulver att mannen min på skoj hade föreslagit att jag skulle ta med gåstavarna. Man ska ju vara så effektiv. Själv ville han inte följa med. Lider fortfarande av sviterna efter någon sträng demonstration på 70-talet. 

Vid frukostbordet hade jag uttryckt tvekan. Var jag egentligen tillräckligt insatt för att kunna delta? Vad var det egentligen för löst nätverk som arrangerade demonstrationen? Att vråla i talkörer kändes som ett eko från en annan tid. Sen skärpte jag mig. Kan inte bara titta på.

Polisen sa att det var 8000 deltagare. Arrangörerna hade räknat till några tusen fler. Flera med hämtlatte i näven. Med plastlock som gör att man inte ens ser skummet, än mindre känner det mot läpparna. Tillsammans tog vi minst 27 miljoner steg. Och jag såg flera som gick med stavar.