Indianparken

Jullovet skred mot sitt slut. Det var kallt. Det var ingen sol. Det var egentligen skridskoläge. Men sedan Hammarby bollplan fick gruset utbytt mot konstgräs går det inte längre att åka skridskor där vintertid. Ännu in på 2000-talet hände det sig att man kunde se grannar stå i skymningen och spola is med långslangen när det kröp under noll. För att det var kul. För att man fick. För att fixa en egen blankis. Indianparkens tallar speglade sig i kvällssolen. Vi satt i snödrivor och knöt grillor. Inte gjorde det något att isen var rätt bucklig på sina ställen. Det var tider det.

En kompis i åttaårsåldern tog i dagarna sina skridskor i näven och åkte till Medis för att skrinna där. Han blev grymt besviken. 
-Åk inte dit, isen i stan är av plast. 
 
Lika bra att gräva fram den urvuxna innebandyklubban istället. Och med den i näven ranta upp till ännu en kompis, som bor  på Petrejusvägen. Vi genade över Sten Bergmans väg, korsade Per Lindeströms väg, smet mellan husen och tog höger uppåt.

Just när backkrönet (Hasselquistvägens) hägrar slår en dörr igen på andra sidan gatan. Jag rätar på nacken och kikar ut ur kapuschongen. En karl som slänger sina sopor. Sen får jag syn på en massa röda sjok som hänger på fasaden.

De skynkar, tänker jag en mikrosekund. Ser snart att det är balkongerna som piffats upp. Minsann blev man inte lite upplivad, även om skönhetsrådet inom mig neggigt kraxade att de där är nog i rödaste laget för "den vita staden" som ju Hammarbyhöjden kallades i sin ungdom. Det gör inget. Balkongerna är underbara.

"Skynka" är förresten ett nyord som tillkom under 2008 när innerstadsbor hängde ut färgstarka skynken från sina fönster som en protestyttring. Vid Odenplan skynkades det till exempel rött mot den planerade underjordiska gallerian.