Indianparken

I Hammarbyhöjden är ett antal gator döpta efter orter som ligger söder och öster om Vänern. Städer och samhällen med namn som Vänersborg, Tidaholm och Alingsås. Utan koppling till vår egen hembygd, men kanske som spegel av Det riktiga Sverige, till skillnad mot den då nyfödda historielösa närförorten Hammarbyhöjden, uppstånden på tröskeln till storstaden Stockholm. Som stöd och tröst och identitetsmarkörer åt rotlösa nybyggare, likt Stockholm i Wisconsin och Kalmar i Minnesota.

Kommuner och städer som i många år klingat tomma utan referenspunkter och bilder i mitt inre. Tills nu. För i sommar betar jag av några av dem på en liten resa. Häng med!

Ulricehamn först ut

Ulricehamnsvägen utgör en administrativ och för många även verklig gränslinje mellan Hammarbyhöjden och Björkhagen. I rakaste laget, tycker jag som bott vid den i sex år. Ofta såg jag den inte ens, utan bara målet, som tunnelbanan i ena änden eller fritidshemmet Havsörnen strax bortom den andra. Fram och tillbaka i sol och slask. Jäkt och leda och ett och annat möte med udda vinddriven existens på den tiden Ekbacken var en vårdinrättning för psykiskt sköra människor.

Nu skulle det riktiga Ulricehamn upplevas. Men jag har en sommarförkylning och det krävdes inte mer än en snytning i motorvägshastighet för att missa härligheten. När jag lyfte nosen ur papperskletet stod det klart att Ulricehamn redan rusat förbi utanför vår smutsiga bil (när och hur tvättar folk sina bilar?).

- Var Ulricehamn så litet?
- Japp, och nu är det försent att vända om, sa han vid ratten resolut.

Men på internet finns i alla fall "En liten stad och bygd som hittat sitt rätta jag. Som vågat se på sig själv med öppna ögon."

I Rångedala, som ligger på Boråssidan av kommungränsen mellan Ulricehamns kommun och Borås fick jag hejd på ekipaget. Där såg det ut så här:

I nästa inlägg: Boråsvägen.