Indianparken

Den som rör sig i Stockholms stads del av Nackareservatet kan inte ha undgått att det anläggs nya motionsspår på längden och tvären. Tanken är vacker. Att tillgängligheten till de rekreationsvärden skogen erbjuder ska öka.

Det är också lite hisnande, rent av skoj, att kunna damcykla sig genom skogspartier man förut bara traskat till fots och då mestadels med blicken i marken för att inte fastna i en rot.

Självklart har staden innan vägmaskinerna drog över stock och sten utrett varje aspekt av projektet. Ekologer och landskapsarkitekter har vänt ut och in på sina tjänsteryggsäckar för att utröna, som det så vackert heter, konsekvenser för biologisk mångfald och kulturhistoriska värden. Men jag säger bara en sak. Ni glömde svampen. 
 
Hur värnar man sitt hemliga svampställe?
Med dessa nyanlagda sjöstadsbefolkningsanpassade promenadstråk har mitt bästa trattkantarellställe fått stryka på foten. Någon borde ställas till svars, vi talar om helgerån.

Problemet är bara att just när det kommer till svampställen så finns en inbyggd motsättning i värnandet av de ovärderliga biologiska tillgångar som fru trattkantarell erbjuder. Vem klättrar upp i träd och hojtar "Rädda mitt svampställe här nedanför!" Vem ringar in det på kartan och skickar in för känndom till stadens utredare? Nä, man tiger och smyger och en vacker dag är svamplyckan förbi.

Fru trattkantarell är levande begravd och Indianparkens påbud är att alla som nu förlorat sina svampställen skola knyta svarta sorgeband runt närmaste träd.