Indianparken

Den här bloggen är uppkallad efter en sunkig lekplats i Hammarbyhöjden. Men nu händer det grejer! Äntligen har staden dragit på sig spenderbyxorna. Det är faktiskt så märkvärdigt att Billy Östh, Moderaternas starke man i stadsdelen, skröt vida om upprustningen av Indianparken under partidebatten i Skarpnäcks kulturhus strax före valet. Han fick det att låta som om satsningen på vår lilla lekplats här i skogsbrynet var skäl nog för att rösta blått.

Nu ska man stå med mössan i hand och vara tacksam för denna generösa skärv till barnens bästa. Men att sköta och rusta upp lekplatser tycker jag hör till grundläggande plikt och hyfs för en kommun. Att till sist få tummen ur och städa bort värsta slummen i en bortglömd lekpark är inget att skryta med. De 2,3 miljoner kronor som upprustningen beräknas kosta har Skarpnäcks stadsdelsförvaltning ansökt om från stadens investeringsbudget. Förvaltningen själv skarvar på med 300 000 kr utöver det. 

Fast fint blir det! Det grävs och byggs och pålas och rådjuren får vackert hitta nya vandringsleder för att inte sjunka ned i geggan. Under tiden leker barnen spännande lekar en bit upp i skogen. Sorterar kottar och bygger kojor.




Det kommer stora långtradare från Tyskland och när den trötta chauffören lyfter på förlåten plirar de konstfärdigt designade lekredskapen med indiantema från SikHolz mot sitt nya hem.




Det ska till och med komma en ny totempåle, den ska stå vid tipisarna, säger grabbarna som gräver för att bli klara i tid. Även istidsslipade stenbumlingar har forslats hit för att bilda kant runt den nya sandlådan. Förhoppningsvis har de inte åkt lika långt som lekredskapen.

Indiantemat är alltså något parkingenjörerna håller fast vid. Har de frågat barnen? Har inte indianerna spelat ut sin roll i fantasilekarna för länge sen? Det finns massor av olika teman att välja mellan hos de där SikHolz, kolla här. Synd också att medborgarförslaget om att bygga pulkaterasser intill Indianparken inte förverkligas nu när de ändå gräver som bara den. Indianer kanske inte åker pulka?

Vuxensamråd har dock hållits, även om få kände sig kallade när planen presenterades en februarikväll i förskolan Sjöfararens lokaler på andra sidan bollplan. Det kom några dagmammor som hade bra synpunkter på förslaget, berättar en tjänsteman på kommunen. Utöver det har det sänts in några mejl med önskemål som projektgruppen delvis gick till mötes. Någon saknade en sandlåda i förslaget, och en sådan återinfördes då. Men någon ny grillplats blir det inte, så det blir till att kryssa mellan engångsgrillar och gräsbränder framledes. Kom ihåg det nästa gång en förändring är på gång. Det går att påverka. Tio mejl eller ett helt gäng som går i samlad tropp till samrådsmöte uppfattas som proteststorm. 

Nu säger vi farväl till gamla Indianparken. Den murkna totempålen har sågats ned till kaffeved. Men den slitna rutschkanan ska ha flyttats till annan lekplats. I alla fall om kommunen verkställer sina fattade beslut. Arma barn. Jag undrar var den hamnar och hur det beslutet motiveras. Knappast med samma vackra ord som i stadsdelsförvaltningens förslag till genomförandebeslut för upprustningen av Indianparken:

”Syftet med upprusningen är att utveckla lekparken, så den blir en attraktiv mötesplats och ett utflyktsmål för barn och vuxna i Hammarbyhöjden och Björkhagen.”    
 
Tidigare inlägg om upprustningen av Indianparken:
http://indianparken.blogg.se/2009/february/aprilskamt-da-i-oversiktsplan-nu.html

Jag röstade i valet för en knapp månad sedan. För mig var det självklart, men den inställningen delade jag uppenbarligen inte med så många som 1538 röstberättigade grannar i Hammarbyhöjden. De valde soffan istället.

Jag räknar valdistrikten Skarpnäck 13, 14, 15, 16, 17 och 22 till Hammarbyhöjden och därmed Indianparkens hägn. De 1538 soffliggarna motsvarar det totala antalet röstberättigade i ett ordinärt valdistrikt här.  


Röstar med pappa i Melliz lokaler.

I mitt eget valdistrikt, ”Skarpnäck 13 Björkhagen Norra” (ja, de envisas med att kalla den här delen av Hammarbyhöjden för Björkhagen) fick de rödgröna egen majoritet med 50,6 procent, allt tack vare MP som gick framåt med stormsteg. Av valresultatet att döma tenderar boende i närheten av Nackareservatet att välja MP i större utsträckning än boende några hundra meter västerut, och det både i Hammarbyhöjden (23,15 %), Björkhagen (24,98%) och Kärrtorp (20,16%). I Bagarmossen gränsar miljonprogramskåkarna på Byälsvägen till skogen och där röstar man framför allt på S, även om MP fick ett resultat över rikssnittet även där.  

SD marscherar också framåt i mina kvarter, i alla fall ur deras eget perspektiv. För mig tog mänskligheten i Indianparken ett grovt steg bakåt i samma stund som det stod klart att SD mer än fördubblade antalet röster från folket på Mariestadsvägen, Finn Malmgrens väg, Karlsborgsvägen, Läckövägen och de nybyggda kåkarna på Ekbacken. Är det min dotter de inte vill dela adress med längre? Jag, som flera gånger fått glåpordet rasförädare kastat efter mig, jag tar jäkligt illa vid mig av att min dotter enligt SD inte hör hemma här. Född på Södersjukhuset, 20 år i Hammarbyhöjden. Skitsamma att hennes rötter är lika djupa i den gotländska, gästrikiska och sörmländska myllan som i den västafrikanska. Rötterna ska inte ha någon betydelse i en demokrati.

Utifrån analyser om vilka som röstade på SD kanske jag egentligen ska vara tacksam över att de där 1538 grannarna låg kvar i soffan den 19 september, risken kanske var överhängande att även de hade röstat på SD?  

I förra inlägget skrev jag om den obefintliga valrörelsen i Hammarbyhöjden. Där fanns även en bild över valresultatet 2006. Det har skett förändringar sedan dess, och det handlar inte bara om SD, även om de fick över 4 procent i minst hälften av Hammarbyhöjdens valdistrikt.

Hammarbyhöjden blev i valet 2010 sammantaget mer rödgrönt. Det är bara i ”Skarpnäck 15 Hammarbyhöjden C”, d v s delar av Kalmgatan, hela Strahlenbergsgatan, del av Olaus Magnus väg, Johan Prints väg, Fabritiusgatan, och faktiskt sossefästet i början av Finn Malmgrens väg som alliansen fick fler röster än de rödgröna. Till stora delar klassisk folkhemsmark, med barnrikehus och allt. Det är nya tider i Indianparken. 

Fullsatt var det på Kryddan på valdagen. Det borde vara val oftare, tyckte pizzabagaren. 


Här kan du se valresultatet för din egen gata
 

Det vore spännande att få leva i händelsernas centrum. Men att bo i Hammarbyhöjden är att leva i skuggan av innerstaden, skogen och för all del Skarpnäcksfältet. I alla fall i valrörelsetider. Och det är väldigt synd, för den som djupdyker i valresultatet 2006 ser att även om invånarna i Skarpnäcks stadsdel röstade övervägande rött, så var Hammarbyhöjden kluvet.


 
Eniros karta över valresultatet 2006.


Halva rött, halva blått. Här skulle det kunna föras livliga diskussioner om hur vi vill ha det framöver. Här finns väljare att värva och vårda. Men icke. Partierna verkar fokusera på Bagarmossen, Skarpnäcksfältet och i viss mån Kärrtorp.

Inte en valstuga så långt ögat når. För att få reda på vad partierna vill göra lokalt för Hammarbyhöjden söker jag istället på nätet.

Endast ett av partierna har en livlig lokal blogg, som visserligen berör hela Skarpnäcks stadsdel, och det är Folkpartiet. Men den tänker jag inte länka till, det vore emot min politiska läggning. Daniel Forslund, gruppledare för Folkpartiet i Skarpnäcks stadsdelsnämnd, bor för övrigt i Hammarbyhöjden. Honom kommer jag att återkomma till senare i höst.

En annan Hammarbyhöjdenbo är Tiarafeministen Linnea Sjögren, nummer 12 på FI:s riksdagslista. Att hon bor här var just också enda träffen hos Feministiskt initiativ när jag sökte på Hammarbyhöjden. 

Socialdemokraternas lokala valprogram går ut hårt med en bild på skulpturen som föreställer Willy Brandt på första sidan. Hammarbyhöjden står det också, med stora bokstäver. Men efter det - inte ett ord till om Hammarbyhöjden, tyvärr. S får ändå en länk av mig, för jag tycker att ni ska rösta rödgrönt. Jag har också hört att 55+ kåkarna i början av Finn Malmgrens väg rymmer många invånare med ett gediget förlutet inom socialdemokratin. Det är visst lite inne att bo där, om man har en bakgrund i "rörelsen".  
 

Vänsterpartiet då? I deras lokala kalendarium för valrörelsen finns ingen aktivitet i Hammarbyhöjden listad. Ändå hade de ett förhållandevis starkt stöd i Hammarbyhöjden i förra valet. Det ser inte så proffsigt ut att de på nätet enbart publicerat ett utkast till sitt lokala valprogram för Skarpnäck, men en länk ska de ha ändå. Hammarbyhöjdens offentliga tjänster är snart helt privatiserade, och det innebär bland annat problem med insyn i verksamheten och personalens möjlighet att slå larm vid missförhållanden. Vinsten från privata förskolor i Hammarbyhöjden går till ägarna istället för till barnen, och det kan jag inte smälta, hur bra pedagoisk verksamhet de än bedriver. Vänsterpartiet och i viss mån Socialdemokraterna stretar emot den utvecklingen, och det är bra. 

Miljöpartiet har ur riksperspektiv ett av sina allra starkaste fästen i vår stadsdel, och då framför allt i Björkhagen där ekobyn Understenshöjden ligger. I Björkhagen bor även deras gruppledare Birgitta Hansen. Det kan inte vara lätt att ha så många väljare i ryggen, mellan ca 15 och dryga 20 procent i Hammarbyhöjdens och Björkhagens valkretsar, och ändå harva sig igenom en blå mandatperiod med Moderaternas Billy Öst i spetsen. Så som det blir när stadens sammanlagda valresultat får styra representationen i stadsdelsnämnderna, oavsett hur invånarna röstat lokalt. Jag har ett gott öga till Miljöpartiet, men tycker att det är synd att de inte vill bygga mer i just vår stadsdel. Tyvärr var det som att skära sig genom en djungel att nå fram till Miljöpartiet och Skarpnäcks lokalgrupp på nätet - sidorna kan inte ens visas. Men här kan du läsa om Miljöpartiets politik.   

Så sökte jag på centerpartiet skarpnäck:



Kristdemokraterna i Skarpnäck har en blogg där det är tomt under fliken Om oss. Men Indianparken vet i alla fall att deras gruppledare Jonathan Lindgren samlar på Star Wars-figurer. KD tycker att nedskräpningen i stadsdelen är en styggelse och polisanmälde därför i april 2010 Vänsterpartiet i Skarpnäck för olaga affischering. De gör också en tydlig koppling mellan klotter och otrygghet, och lösningen är enligt Kristdemokraterna i Skarpnäck att ”klottret ska bort inom 24 timmar, även i söderort”.
Inte heller Kristdemokraterna får någon länk. 


Moderaterna har en lokal sajt. Under Vår politik är detta vad som presenteras:

Alliansen i Skarpnäck satsar på ungdomar
2009 öppnade vi i Alliansen en ny fritidsgård, ”Bagisgården” – i Bagarmossen – tillsammans med Stockholmshem.
2008 öppnade vi Streetplazan – en skatepark på Skarpnäcksfältet. 

Nog har Moderaterna åstadkommit betydligt mer än så, i synnerhet när det gäller neddragningar av offentligt finansierade verksamheter för t ex barn och äldre, men sånt nämner de inte det på sin lokala sajt. 

Du som vill veta mer om Moderaternas och alla de andra partiernas politik och beslut under den senaste mandatperioden:
begrunda handlingar och protokoll från stadsdelsnämndens möten.

Staden hävdar att en stor parkeringsplats på Mariestadsvägen anlagts utan lov. Så nu kan man bygga hus på den istället. Gärna för mig. I synnerhet som det vankas hyresrätter. Men varför staden tagit sin hand även från trottoarerna i Hammarbyhöjden förbryllar.

Trottoarerna är knappast smyganlagda av desperata förortsinvånare som nattetid kört asfaltskokare och bankat ned kantsten från Orust för att dagtid slippa samsas med hårda plåtåk på vägen mot t-banan.

Nej, trottoarerna är från Per Albins tid.
Kanske tror de i stadshuset som fördelar slantar till gatuunderhåll att alla som rör sig på Hammarbyhöjdens trottoarer bara är på väg ut i vackra skogen. Att det är så charmigt att naturen liksom kommer en till mötes redan innan man hunnit ända fram till grönskan. Dit de själva drar på helgerna, från innerstadens larm och avgasmoln. Med svamp-gps och grönt te i termosmuggen.

Vem vill satsa pengarna på trista hela trottoarer som ingen tackar en för, när man kan få hålla högtidliga invigningar av prydliga snubbelfria vandringsleder, anlagda likt ett rikt mycel genom halva reservatet?

För oss bofasta här i spenaten återstår snart inget annat än att dra på vandringskängorna och idka Nordic walking även när vi måste till Konsum eller jobbet i stan. I alla fall vi som bor där Finn Malmgrens väg möter Nackareservatet.

Ni som följer Indianparken har märkt att det blev ett abrupt stopp i serien om orterna som gatorna i Hammarbyhöjden är döpta efter. Uppehållet beror inte på att semesterkoman förfört mig, även om det hade varit fint på sitt sätt.

Nej, vi hade vågat oss utanför de trygga hemtrakterna. Vi var bilburna och drevs av samma upptäckariver som Linnés lärjungar. När det small. När vi krockade. Odyssén hade denna dag, den 7 juli, fört oss från vackra lilla Mariestad, som vår egen "mammas gata i stan" är uppkallad  efter. Nu bar det hemåt. Vi skulle strax passera gränsen mellan Närke och Sörmland och bara minuterna innan det small hade vi sjungit för full hals med Lill-Babs, i dängan om hennes prickiga baddräkt där midjan är bar. Vi var så glada. 

Att man kan vara både sanlös och helt närvarande i samma sekund. När kollisionen sker mellan vår långsamt rullande bil och en minibuss i 90 knyck. Folk brukar bli chockade när krockkudden exploderar i famnen. Jag märkte den inte ens, som vore den ett av maskrosens frön på flykt genom förorten. För det var en jäkla smäll. Men jag såg på en bild av vårt vrak, att den hängde ju där som en trött säck. Den hade gjort sitt jobb, den hade räddat mitt liv.

Det stannade inte vid att bilen mosades och vår egen sommarplåga "Kondisfavoriter 50/60-tal" inköpta på ICA i Oppeby sprack i tusen bitar i cd-spelaren. Min sjunde halskota knäcktes också, om man ska hålla det kort. Men jag hade tur. Jag ska bli återställd. Men livet har tvärnitat för ett tag.

Vi blev vänner på Södersjukhuset. Hon var 94 år och berättade länge
om sin barndom på Kungsholmen. Det var fint att lyssna. Sen fick vi
nästan likadana stödkragar. Hon hade ramlat hemma.
Som gammal är man skör.

Jag läker nu. Det går långsamt. På doktorns order får jag varken åka tunnelbana eller gå någon längre promenad. Det skulle kunna se ut som rena drömläget för djupborrande, tidsödande och hängivna närstudier av Indianparkens trakter och invånare. Men när man inte kan lämna sin kära hembygd, sina jaktmarker, sitt reservat, då blir den ett fängelse. Fula Sickla köpkvarter hägrar därnere på andra sidan sjön. Innerstadens begivenheter ska vi inte tala om.

Jag funderar dock på att stämma träff med några av Hammarbyhöjdens äldsta invånare. Vi skulle hålla jämna steg utmed trottoarerna och ha tid att dricka vårt kaffe även när det svalnat. Vi skulle språka långsamt om hur livet här var förr. Om vi kände oss bekväma med varandra skulle vi kanske våga begrunda hur våra telefoner tystnar. Kanske skulle vi tordas tala om döden, och om hur vardagen ändå rullar på.

Eller så skulle vi diskutera vad ungarna gjorde sista dagen före skolstarten på, säg 40-talet. De körde nog i alla fall inte radiostyrd racerbil över Indianparkens vattensjuka ängder, som idag. De lite äldre drack med säkerhet inte burkbärs från flak vid EU-märkta gungor med mobiltelefoner fastklämda mot öronen. I skogsbrynet där barn lekt i decennier. Men lika snaggade var de kanske även då. Fast inte för att signalera grupptillhörighet och farlighetsfaktor. Snarare för att hålla lössen borta när gårdssommar mellan barnrikehus skulle bytas mot trånga skolsalar.

Över knallens högsta topp löper Boråsvägen. I Hammarbyhöjden. Här vadar man bland molnen och upplever sina tankar sväva fritt bland tallar och smalhusens trivsamma gårdar med berg i dagen. Hjärtat klappar alltid lite extra här uppe, då luften är tunn och uppförsbacken från Tidaholmsplan låter pumpen jobba. Boråsvägen är praktfunkis.

Ni vet att Hammarbyhöjden även går under namnet Den vita staden. Under Indianparkens resa till de orter som givit namn till gatorna i Hammarbyhöjden har turen nu kommit till Borås.

Förväntningarna är högt ställda då stadens sajt invaggar oss i tron att vi nu ska möta Hammarbyhöjdens förlorade systerort - Den gröna staden.

Borås skriver: 

"Staden ligger inbäddad i parker och gröna områden. Och det är alltid nära till naturen. Rya åsar, ett av Sveriges mest stadsnära naturreservat, erbjuder 500 hektar av vild natur och hisnande vyer. Runt staden finns en krans av friluftsgårdar och klubbstugor, bra utgångspunkter för utfärder till skogar, sjöar och friluftsområden."

Byt ut orden "staden" mot "Hammarbyhöjden" och "Rya åsar" mot "Nackareservatet". Likheterna är slående.
Åtminstone i teorin.  Men mötet med Borås blev lite trevande till en början.






Men snart var jag som hemma.



Nästa stopp: Pater Noster

I Hammarbyhöjden är ett antal gator döpta efter orter som ligger söder och öster om Vänern. Städer och samhällen med namn som Vänersborg, Tidaholm och Alingsås. Utan koppling till vår egen hembygd, men kanske som spegel av Det riktiga Sverige, till skillnad mot den då nyfödda historielösa närförorten Hammarbyhöjden, uppstånden på tröskeln till storstaden Stockholm. Som stöd och tröst och identitetsmarkörer åt rotlösa nybyggare, likt Stockholm i Wisconsin och Kalmar i Minnesota.

Kommuner och städer som i många år klingat tomma utan referenspunkter och bilder i mitt inre. Tills nu. För i sommar betar jag av några av dem på en liten resa. Häng med!

Ulricehamn först ut

Ulricehamnsvägen utgör en administrativ och för många även verklig gränslinje mellan Hammarbyhöjden och Björkhagen. I rakaste laget, tycker jag som bott vid den i sex år. Ofta såg jag den inte ens, utan bara målet, som tunnelbanan i ena änden eller fritidshemmet Havsörnen strax bortom den andra. Fram och tillbaka i sol och slask. Jäkt och leda och ett och annat möte med udda vinddriven existens på den tiden Ekbacken var en vårdinrättning för psykiskt sköra människor.

Nu skulle det riktiga Ulricehamn upplevas. Men jag har en sommarförkylning och det krävdes inte mer än en snytning i motorvägshastighet för att missa härligheten. När jag lyfte nosen ur papperskletet stod det klart att Ulricehamn redan rusat förbi utanför vår smutsiga bil (när och hur tvättar folk sina bilar?).

- Var Ulricehamn så litet?
- Japp, och nu är det försent att vända om, sa han vid ratten resolut.

Men på internet finns i alla fall "En liten stad och bygd som hittat sitt rätta jag. Som vågat se på sig själv med öppna ögon."

I Rångedala, som ligger på Boråssidan av kommungränsen mellan Ulricehamns kommun och Borås fick jag hejd på ekipaget. Där såg det ut så här:

I nästa inlägg: Boråsvägen.

En sjö för alla.

Tolv minuter på hojen är vad som krävs för att nå Indianparkens pärla Söderbysjön. Du kan även ta tunnelbanan till Björkhagen, Kärrtorp eller Bagarmossen. Sen är det bara att fråga vänliga invånare om vägen. Att promenera från Björkhagen tar ca 30 minuter.  

Väl på stranden kan det vara lite trångt numera. De vitkindade gässen (ofta sammanblandade med kanadagäss) har ju också fallit för sjön. Vi går några steg åt sidan, till calvadosudden som somliga säger. Där somnar vi med bladet i nyllet, drömmer oss bort från dova midsommarminnen i Roslagens famn på den blommande äng.

Någon tog sig för att hissa svenska flaggan i majstången och sjunga nationalsången unisont efter raketen. Stod i givakt med handen mot hjärtat och klämde i med stormaktsdrömmarna. Jag tog mina barn och hukade instinktivt ut ur folkhopen. Den sångstunden och den som som klämde i med starkast stämma hade samma klangbotten som snacket om de vitkindade gässens utbredning vid Söderbysjön. Att deras bon borde plundras varje vår och att de ju inte hör till vår svenska fauna.

Under medeltiden trodde folk att den vitkindade gåsen inte alls lade ägg, utan föddes ur någon slags havstulpan. Man kom med tiden på att det inte stämde. Jag hoppas på en liknande utveckling när det handlar om föreställningar om svenskhet och nationalism.

Indianparken vill ha en sjö för alla, och håller helt med om att problemet med bajshögarna i strandkanten behöver lösas på något smart sätt. 

Lämnade Madagaskar 2 hos videouthyraren igår morse. Tvärade över Finn Malmgrens plan för att ta genvägen hemåt. Stigen som smiter ned i buskaget bakom kinesen. Det är fint med omväxling, Finn Malmgrens väg kan kännas väl rak i bland.
Som på ett pärlband  låg de där, uteplatserna i våra hjärtan. Det är sommar i Indianparken. Sommarlovsmorgon i Hammarbyhöjden.

Bara de senaste månaderna har två mäklarfirmor annekterat butiksytor i Hammarbyhöjdens lilla rara centrum. Det är ett tidens tecken. Att skomakaren, det lilla kaféet, låssmeden, skräddaren, butiken med begagnade barnkläder, radiohandlaren och biblioteket har klappat igen. För att ersättas av gym (som aldrig kommer till skott) och mäklare mäklare överallt mäklare.

Förändringen väcker frågor. Var ska man handla när man väl flyttat hit?

Jag vill hellre ha en delikatessbutik med goda  ostar och italienska korvar. En trång bar där vi kan mingla på trottoaren utanför. En levande hembygd.

När jag var nyinflyttad här 1991 fanns en färgaffär med bastant kvinna i rock som sålde allt från hårnålar till vaxduk på rulle  och glycerol, denna oumbärliga ingrediens till jättesåpbubblor. I just den lokalen hålls Svensk Fastighetsförmedling numera. De  som nu slår ut väggen och koloniserar även lokalen bredvid.

Mäklarna har också en unik förmåga att få de trånga lägenheterna här i bygden att se betydligt större och fräschare ut än i verkligheten. Det är på tiden att vi visar Hammarbyhöjdens riktiga ansikte.

Vi börjar med det yttre, en helt vanlig försommarsöndag i juni 2009. (Läs mer genom att dra muspekaren över bilderna)

Cyklade till Björkhagens skola där valnämnden eller något i den stilen bestämt att jag ska rösta. Valkrets 13, som Indianparken tillhör, gör sin medborgerliga plikt på "Mellis" som är mellanstadieverksamheten och dess lokaler. För min dotter, som röstar för första gången, trodde jag det skulle bli en märkvärdig upplevelse att rösta i det rum där hon genomlevt såväl klassfester som konflikter med kompisar. Men det tyckte inte hon.

Det är lite fint ändå, tycker jag, att vi röstar i den kommunala skolan. 

Valförättarna var på strålande humör när klockan närmade sig halv åtta och det hade blivit min tur att rösta.

Själv hade jag ju hört många profetior om lågt valdeltagande, och tyckt att det rimmar illa med vad jag själv snappat från folk omkring mig. Det verkar som de flesta tänker rösta.

Så jag frågade valförättarna hur det ligger till med röstandet i vår valkrets. 

- Ni har varit så duktiga på rösta! utropade kvinnan i mitten på bilden.
- Det har varit en strid ström hela dagen, långt över förväntan faktiskt, log hon medan ynglingen till vänster kontrollerade att jag kunde mitt personnummer utantill.

Indianparken kan rapportera att ett överraskande högt valdeltagande inte är en tillfällighet för Indianparkens valkrets. I senaste riksdagsvalet ökade valkrets 13 sitt valdeltagande med 2,3 procent, till 82,2 procent. Återstår att se vad valresultatet den här gången visar om en stund.

Det är lågkonjuktur och det skulle kunna vara vassa armbågar som gäller för de tusentals unga som tar studenten i dagarna. Många brister ut i Studentsången trestämmigt. Sjunger om studentens lyckliga dar.... Prydligt och glatt. Glider sen in i föräldrarnas slutna nätverk med de jobbchanser och lägenhetserbjudanden dessa erbjuder.
 
Men när Frysens alla basket-, gamer-, innebandy-, soul-, rock- och skriv&textare vällde ut ur kåken för en stund sedan var det andra tongångar.

Med ett grymt tryck sjöngs "Vilka ska med? Alla ska med! Vilka ska med? Alla ska med!"

Alla ni unga från Fryshusets gymnasium (som är Indianparkens närmaste gymnasium) ingjöt hopp idag. Hopp om framtiden och om en annan attityd.

Indianparken är stolt.



Vill du försäkra dig om att vara en av de som tidigt upptäckte den blivande soulstjärnan Seinabo Sey (bilden) ?  Håll utkik på Devotion de närmaste veckorna.   

Det är med stor glädje Indianparken lyckats boka orkestern Klarskinn (för dagen med Anders Åborg, Pierre Bramstedt, Rigmor Bådal och Mats Bergqvist) till en unik akustisk spelning i Indianparken i Hammarbyhöjden.

Lördag 6 juni 2009
Bortom bilar och uppblåsta blågula ballonger väntar vänner och den stora gräsplätt du egentligen längtar efter. Liksom gungor och linbana, en kana, klätterträd, kojor att bygga själv eller lyckligt hitta.

Klarskinn spelar kl 14:00
Därefter fritt fram för andra initiativ. Kanske ett parti krocket med arrangören kan locka?

Jag har bara två krav: Att du tar med en egen skräppåse hit till Indianparken, och bär med dina egna sopor härifrån. Indianparken har för få soptunnor och för många kråkor. Ett annat tips är att gå på muggen hemma innan, eller varför inte ta med egen potta?

Hitta hit
Indianparken är en glänta i skogsbrynet mellan Hammarbyhöjdens idrottsplats och baksidan av skidbacken.

Ta tunnelbanan mot Skarpnäck, kliv av i Hammarbyhöjden, välj utgång Ulricehamnsvägen. Ta sikte mot skidbacken och korsa Finn Malmgrens väg, stryk förbi förskolan Sjöfararen. Gena över konstgräset på bollplan. Sen är det dags att ta av skorna och slappna av.

Bjud in alla du själv vill skulle vilja träffa på picknicken.

Inställt vid regn.