Indianparken

Indianparken, som den här bloggen tar avstamp i, anlades i slutet av 1980-talet medan gatorna i närheten röjts fram ur den glesa tallskogen sedan 1930-talet.

Det kan ju kännas lite apart, liksom ofräscht och otidsenligt, att vår närmaste lekplats är döpt till Indianparken. Fanns det måntro några vägledande kriterier? Det verkar inte så.

Namngivningen av gatorna här i Hammarbyhöjden skedde däremot enligt temat  "Svenska kulturpersonligheter från 1500-1700-talen, som företagit forskningsresor i främmande länder eller författat viktiga vetenskapliga arbeten."
 

Inte långt från Indianparken löper sedan 1936 Johan Printz väg på tvären mellan talldungar och barnrikehus. Men Johan Printz var ingen vetenskapsman. Han var Sveriges kolonialherre nummer 1.

Som guvernör för den kortlivade kolonin New Sweden vid Delawarefloden ville han utrota ursprungsbefolkningen och skrev ett brev hem till moderlandet i vilket han anhöll om flera hundra knektar  "så kunde vi bräcka halsen av dem allihop/.../ Icke en vilde skulle - med goda knektars och Guds hjälp - få överleva i området."

 
Bild föreställande Leni- Lenape daterad 1654.
Från National Humanities Center, Toolbox Library.

Johan Printz fick inte napp. De styrande i Sverige sade blankt nej. Kolonisatörerna i New Sweden var ett par hundra svenskar, men även bland annat finnar. Man byggde försvarsanläggningar och handlade med skinn och tobak.

Bland kolonisatörerna levde cirka 4 000 Lenape som arbetare, bönder och jägare. Många lenapekvinnor fick barn med svenskar och det vanligaste språket i den lilla dalen blev svenska uppblandat med lenapeord.

Johan Printz var ett fläskberg på 180 kilo, eller 400 pund som de sa på den tiden. På lenape kallades han Meschatz, vilket kan översättas till "Storbuken".

Skinnhandeln ledde till pälsbrist som efter diverse turer resulterade i det sk Bäverkriget där, jag tror det var Lenape, sköt andra indianer med svenska musköter. 

Storbuken var guvernör i New Sweden åren 1643-1653. Det gick inget vidare för kolonin. Så småningom föll den i holländarnas händer.  Då hade Storbuken redan farit hem till Sverige där han blev landshövding i Jönköpings län. I den rollen dömde han två brutala sjörövare till döden.

Den ene avrättades, den andre lyckades ta sig ur landet och levde länge som fredlös. Och tur var väl det - den fredlöse mördaren är en av mina förfäder.

Hammarbybacken öppnade igår, berättar DNs papperstidning. Av det märktes intet på vår sida av berget. Här, i Indianparkens land vid foten av den konstgjorda backens baksida, väntar vi in den riktiga snön. Den äkta vintern.

En Göran tar tredje svängen för dagen med sina glada settrar. Det småpratas med grannar. Leks i koja. Om det kommer snö kan vi snart åka pulka!

På andra sidan berget åker innerstadsfolket lift uppför i klumpiga pjäxor av senaste snitt. Väl uppe pekar de ut sina bostadsrätter på Södermalm eller i Sjöstaden.

Känner den vassa konstsnön piska i ansiktet när de hasar utför i pisterna, alla döpta efter riktiga skidorter längre norrut. Hammarbybacken är Skistars skyltfönster mot huvudstaden.
Ska väcka längtan efter after-ski, karaoke och spa i Sälen, Trysil och Åre.


 
Indianparken ligger i lä. På den soliga sidan.
Här gör vi riktig eld, dricker melittakaffe ur bucklig termos och konstaterar att inte heller 2009 satsar staden en enda krona på upprustning av vår anspråkslösa lekpark.  

Jag delar mitt liv och mitt hem med en musikant.

Vid senaste dammsugningen fick jag
-lyfta ett dragspel i sovrummet för att komma åt dammråttorna

-sen ställa det varsamt intill resonatorgitarren som trängdes på sängen med en yngre trekvartsgitarr

-maka på en elgitarr i datorrummet

-maka på en banjo strax intill

-damma av ett piano, men det stod jag ut med eftersom det är mitt eget
-damma av en småländsk cittra på väggen ovanför. Tror en sträng gick av (säg inget)
-men för att komma åt den var jag först tvungen att rulla undan bambuflöjten från fjärranöstern som ingen nånsin fått en ren ton ur

Alla djuren undrar vem är han som ligger i våran mat? *

* Strof ur Åsnans jul av Klarskinn. 
Lyssna på hela låten här.

I förra inlägget berättade jag lite om Willy Brandts tid i Hammarbyhöjden, och om statyn till hans minne. Statyn kom på plats 2007, och kort efter var pyntandet igång. En ständigt pågående vernissage som fordrar tajming för att uppleva.

Hans öppna hand inbjuder till att kila fast föremål. Ofta blommor eller blad från rabatterna i närheten. Tallkottar sitter snyggt mellan tumme och pekfinger.

Hans humör skiftar, liksom klädseln. I höst har han gått från distingerad herre med hundtandsmönstrad sjal till mer bohemisk stil med röd stickad halsduk nonchalant slängd över axeln.



En av de allra gråaste dagarna i veckan efter Lucia stod Willy där med lerfäst cementmutter på huvudknoppen. Blev det för många pilsner på Malmgrenska krogen igår?

Idag sken solen och Willy ikapp med den. Julklappen han höll i vid elvasnåret gav han bort redan efter ett par timmar. Vem fick den? Vad innehöll den? Kan den lyckliga ha varit damen med käppen?

Nu kanske vän av ordning tycker att pyntandet är ett otyg.  Och kanhända kommer både klottersanerare och graffitipolis hit den dag pyntet antar samma dimensioner som konstnärens egen variant av vår käre Willy.

Rolf Kleinknecht kämpar med gravljusen. Det blåser nollgrader genom Willy Brandts park och vinden snor ett frivarv om den lilla statyn till minne av Willy Brandt, Hammarbyhöjdens egen fredspristagare.

Till sist tar det fyr - och slocknar. Men Rolf ger sig inte. Han är en av många som pyntar den lilla statyn.

- Willy hade fyllt 95 år idag om han hade levat, det är därför jag tänder ljus för honom, säger Rolf medan även jag kupar händerna över ljuset.

Willy Brandt bodde på Finn Malmgrens väg 23 mellan 1941 och 1945. Funkishusen var alldeles nybyggda på den tiden. Som de nya husen strax ovan Willys park, och på andra sidan tunnelbanespåret. Kanske lite lerigt, kanske andra ljud eftersom tunnelbanans första vagnar inte skulle börja skramla här förrän 1958.

Vid Finn Malmgrensplan fanns ett kondis där Willy brukade ta en fika. Kanske blev det en lussekatt så här års, men antagligen ingen indisk mat, som vårt eget samtida Royas café bjuder på sedan någon vecka tillbaka.

Så Willy drack sitt kaffe och rökte sina cig. Höll sig undan från andra tyskar. Samlade på vitsar som han plitade ner på servetter och sånt, något block hade han aldrig med sig, minns en av hans fruar. Konstigt tänker jag - var han inte journalist under åren i Sverige?

Så reste han sig, tog paraplyet från kroken och steg ut i snögloppet på nyanlagda Finkan, som torget kallades på den tiden. Tog bussen till Brunkan (Brunkebergstorg) kanhända.

Willy var flykting och blev med tiden en bemärkt man.
I sina sista offentliga ord varnade han för rasismen och för jakten på utlänningar i Tyskland. Betonade att även den som passivt ser på är medskyldig, banar väg för framtida terror.

Det kan man ju fundera på så här i mörkertider. När nyanlända från oroshärdar runt om i världen söker sig en fristad hos oss. Kanske är din granne en Willy?

Statyn är en gåva från socialdemokraterna i Tyskland och Sverige. Konstnären heter Rainer Fettig. Men den är inte unik för Hammarbyhöjden. I Willy-Brandt-Haus i Lübeck finns en likadan som stått där sedan 1996.

Vår tids stjärngossar och tärnor tågar inte längre i mörker eller i skuggan av
en blondin. 2008 års lucia är ballhead (ska stavas baldhead, jag vet).
Och i taket glittrar Världens Största Discokula.

"Världens största luciakonsert i Globen" är avskaffad
Puts väck är den "storslagna jultraditionen när Adolf Fredriks musikklasser och Stockholms musikgymnasium skrider ner för trapporna och fyller hela Globen med vacker och stämningsfull julmusik - då är det jul." *
I stället vippar Motörhead-Lemmy sina tomtepolisonger i Annexet strax intill. Medan musikklasserna flyttat sin välartade konsert till Nordiska museet.

Så är det med traditioner. De kommer och går, eller förändras. Somliga slutar på museum. Lucia är ju en senkommen tradition i Sverige, och kanske har dess tid snart runnit ut. Har vi fått nog av oskuldsfulla tärnor och blonda lucior? Kan hända sänder Globen själv ut en liten vink om vartåt våra hågar numera står. 

Indianparkens spaning är att samling kring ljus och mörker alltmer tappar sin innebörd. Se hur Halloween redan är iskallt.

Istället står hågen till det runda.
Som vår runda jord.
Bollar. 
De där spröda vi hänger i julgranarna.
Discokulan. 
  
Indianparkens invånare kan vid nordvästlig vind höra folkets jubel- eller ångestvrål från arenorna kring Den Stora Runda Globen. Det är lek med liten rund boll som förlöser extasen när vardagens linjära tideräkning bryts i 90 minuter.

I skuggan av Den Stora Runda och Hammarbyhöjden har Indianparken en viktig utpost mot norr. Fryshuset. Även här står en rund boll i centrum för mycken hets och glädje. Vi talar om korgboll, basket. Där har denna luciadag hundratals basketknattar samlats i gemensam bolltillbedjan. Det lystras till mjuka tränarstämmor och passas i takt till lyckodrivande reggaeton. De ledsagas av sina förebilder - de unga coacherna som redan kvart i nio denna luciamorgon piggt och nyktert tog emot sina små skaror på trappen.

Här kryllar av unga som övergivit - eller aldrig anammat - traditionen att supa sig redlösa under lucianatten. Som viger timmar, vardag som helg, åt att peppa knattar. De är knappt 20 som äldst, och deras lön är de yngres tindrande blickar. Att se de små dansa runt bollen så den hamnar i rätt korg. Som ledsagare och vårt klots framtidshopp, lär de ungarna att alla vinner på gemenskap och samarbete.  
 


* Ur marknadsföringen av luciakonserten förra året.

Stadga och ljus är vad jag önskar mig.
- Jag skulle vilja få ett kamerastativ och en blixt i julklapp.
Dyra klappar, men drömmar är inte förbjudna.

Han lyser upp. Drar fram grannens utrangerade pinnstol, kliver ur tofflorna och häver sig till cd-hyllan. Han gräver i detta vårt musikaliska Pompeiji, där tideräkningen frös för säg två år sedan. Det trötta dammet yr om den heta skymningens Sahara blues of the desert, om Pape Dioufs piratbrända ndaga från Serrekunda market och Stevie Wonders You are the sunshine of my life. Vem önskar sig en cd i fildelningens era?

Bakom Pompeiji tar den egentliga utgrävningen vid.
- Inte behöver du ett nytt när vi har en så fin kvalitetsprodukt från industrialismens vagga här i våra gömmor?

Han, som glatt hasar lagg i Indianparken på 50-talsskidor upphittade i grannskapets kompost eller var det majbrasa, svingar gammelfarfar Carl Julius (född 1885) finlemmade kamerastativ i vårt decembermörka pörte. Varde ljus!
- Men var är kameran?

Undan med ännu ett fynd från svarta börsen, den här gången costarikanska rastaroots de Puerto Viejo - palmpyntade Plan B. Schas Sagoberättarens barn.
Här!



En liten svart läderbox, stor som en bärbar hårddisk, vecklar ut sin spröda skatt. En storformatskamera av high techsnitt a´la 1910.

Han putsar ett sekel blankt med wettexduken. Det svarta stativet med slanka silvervader darrar yrvaket på plastgolvet från 1990-talet. Micron stirrar häpet i linsen.

- Inte behöver du ett nytt stativ heller.

Han lyser av lycka.

- Säg mig min vän, varför är jag så trött, undslapp mina läppar.

- Vinter och träldom, strålar han.

Indianparken är långsint och ska sent glömma den grönska och sötma som Hammarbyhöjdens sista parkutpost söderut frestade med när tallskotten i norr kändes väl vassa att tugga på. Det här är historien om plommonträdet som försvann.

Plommonträdet i Allemansoasen mådde prima. Allt tack vare Trädgårdsentusiasterna med eldsjälen Pirjo Lammi. Deras engagemang för grönskan utmed husen längs Paternostervägen lovprisades av stadsdelsförvaltningen som våren 2007 tilldelade dem utmärkelsen "Hjärtat och stjärnan".

Det var sista gången utmärkelsen delades ut, något Indianparken ser som ett omen.

Trädgårdsentusiasterna är enligt stadsdelen "ett värdefullt komplement till den kommunala skötseln av utemiljön i stadsdelen Hammarbyhöjden". Men glädjen kom snart att bytas i bitterhet och förtvivlan. 

Se ett inslag på Play Rapport från ABC 24 september


Hur gick det sen? är en fråga som ofta blir hängande i luften. Men Indianparken strök nyligen runt hörnet om forna fritidshemmet Havsörnens lokaler - och landade snopet i en frusen leråker. 

Allmänt gulplommon. En klen tröst från ett allmännyttigt bostadsföretag som gått vilse i entreprenörsdjungeln. Det var en av underentreprenörerna till Svenska Bostäder som högg ned trädet i Allemansoasen, i tron att det stod på Svenska Bostäders mark.

Allas vägar bär till Indianparken. Det händer att även Alces alces alces gör visit. Och då talar vi inte om gamla hederliga alkisar en masse, de är sällsynta mellan granar och gungor och totempåle. Nej. Vi talar älg.

För den som tvivlar har jag i världsalltets spegel - Google earth - markerat ut exakt var Skogens konung satt ned sina klövar i jämn trav eller stillastående blig.



Ett par år har förflutit sedan senaste mötet, men minnet är långt. Särskilt hos dem av oss som bär mörka moln av älgfobi istället för vristtyngder om handlederna och vätskepatroner i midjebältet när vi färdas sidanom reservatets trygga asfaltssträngar.

KBT-terapi med John Bauer. Våga titta på Älgen Skutt och Prinsessan Tuvstarr. Varje dag.

Jag sökte ett galant skrivbord. Jag fann en fullt sittbar stol. Jag är betagen.

"Till jaktstugan!!

Unik stol byggd av mycket vackra horn av älg och Hjort. Från 1800-talet med historia. Unik i sitt slag, fullt sittbar. Högstbjudande. "

Och så finns de som hellre möblerar med levande älg.

Den första snön har fallit över Indianparken och barnen kastar sig bekymmerslöst utför i dammiga pulkor och trögstartade kälkar. Hemma är det värre. Vi ska ut i det vackra. Jakten på rätt utrustning går genom kassar och skåp.

Mannen vid min sida fann sina stenålderspjäxor. Han var nöjd.

- Har du några benvärmare, hörs det från hallen.
Själv gräver jag fortfarande i djupet av klädkammaren. I ett ögonblick av osannolikt flyt drar jag ut något mjukt och rött ur en plastpåse inkilad mellan trumskinnstraven och stapeln med panamahattar.

- Här!
- Det är några djur på dem, hörs det.
Han verkar stå i vardagsrummet.

- Usch, skaka för helvete inte av dem på mattan om det är pälsängrar. Skaka ur dem på balkongen så de fryser ihjäl, domderar jag ur kassarnas djup.

Han säger något ohörbart, men ingen balkongdörr öppnas. Jag rätar på min otränade rygg och vänder ut från skrubben. Ser hur han står i hallen, med sina skönaste urtvättade joggingbyxor omsorgsfullt nedstoppade innanför tonårsdotterns ratade benvärmare. Pjäxorna från Myrorna, eller var det Emmaus i Götgatsbacken, visade sig sakna remmar. Istället har min käre dragit på sig joggingskorna och trätt de lamadjursmönstrade benvärmarna från knäna och ned över hela snörningen.

-Ska du gå ut så där? frågar jag med illa dold förfäran.
- Ja, det ska jag! De här är ju precis som damasker. Perfekt! Ingen snö kommer in i glipan.  

En stunds begrundan, sen finner jag mig.
- Om du ska gå så där så hittar jag inte mina kängor. Jag stannar hemma istället.
- Är det sant? Vägrar du gå ut med mig om jag har på mig de här? Du är ju för fan inte klok, säger han med ett skevt smil, greppar gåstavarna och försvinner i det nysnöade Nackareservatet.

Själv finner jag snart mina skodon. Går till Konsum och hem igen, i den smutsiga snön längs Finn Malmgrens Väg. Bajenryggan full av mjölk, kyckling och cornflakes. Det skymmer redan.

Skriver ett inlägg till bloggen. Läser upp för den rödkindade äkta hälften, som kommit hem efter en ljuvlig promenad under vinterdignande grenar över orörda gärden. Utan snö i skorna.

Han dissar min text. Jag mörknar, står inte ut med kritiken.
- Nu har jag tappat lusten att göra den där äppelpajen vi pratade om, surar jag.
- Och jag vill inte vara din lera, ler han.

Råfukten svepte utmed Hammarbytoppen. Strök längs Sicklasjön.  En föraning om höst, men olycksbådande tidigt. Det torde ha varit kräftmånad eller kantarelltid. Det var lördag. Vid Lilla Sickla darrade skogen av dundrande techno som vräkte sig ur röda ladan på höjden. Fårade män skålade i bärs vid fallna eken nära Filosofens grav! Det vankades fest!

Men Polismyndigheten höll post på behörigt avstånd ovan bergskammen mot radhusen till.

Bäst att tassa hem till reservatet.

En vit banderoll med Wolfpackemblem hängde kvar vid gårdsplan även dagen efter, då stämningen var märkbart mer dämpad och hasselsnåren vilade sina löv.

DN skriver att Brödraskapet Wolfpack, som utreddes av åklagaren Barbro Jönsson, rekryterar nya medlemmar i Malmö och Stockholm.  Indianparkens spejare noterar och utfärdar vargvarning.  Allt tyder på att det var gråbenfolk som slog runt i 1700-talsgårdens hägn.

 Lilla Sickla gård ägs sedan 1971 av Stockholms stad.

För den som vill ha mer kött på benen och ta del av en fullödig kartläggning av kriminella gäng rekommenderar Indianparken boken Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson.

Det leks i skogen i smyg.

Träden tiger om vem som snickrat i skogen. Men kaffepulver och jag vet mer. Vi har mött honom, med yxan höjd.  I skydd av hällmarkstallskogen bortåt Björkhagen. Hans verk har väckt vrede hos somliga. I en annan tid hade någon kanhända spikat upp ett plakat i Indianparken. 

 

 Ikväll smög jag längs länkar och stigar på internet. Bortom Indianparken, via Hiawatha Bike Trail i Idaho, till Hove i Norge.

Se vad jag fann:

Bidrag till parktrivsel. Donation från okänd privatperson i besparingstider.  


Nytt begrepp i Indianparkens ordförråd: grönkompensationspengar. Det är viktiga grejer det. Grönkompensationspengar är nämligen de slantar som byggföretag får punga ut med när mark köps loss från staden för att bygga hus på. Grönkompensationspengar för tankarna till flygets utsläppsrätter. Utan grönkompensationspengar ingen Indianpark i Hammarbyhöjden.

I går lovade jag att rota lite mer i hur Indianparken i Hammarbyhöjden fick sitt namn. Mats Berglund är park- och gatuingenjör i stadsdelen. Han har jobbat med parker i Hammarbyhöjden sedan 1976, men hur det kom sig att Indianparken fick sitt namn och sin profil vet han inte.
- Indianparken kom till i samband med att bostadsområdet Sten Bergmans Väg byggdes i slutet av 1980-talet, men det var gamla gatu- och fastighetskontoret som höll i frågan. Grönkompensationspengar finansierade anläggandet av Indianparken, och det skedde innan stadsdelsnämnderna kom till, berättar Mats Berglund.

Grönkompensationspengarna går främst till att anlägga parkerna, sedan går skötseln över till stadsdelen.
Stadsdelarna söker pengar hejvilt från stadens budget, och det är kommunfullmäktige som till sist beslutar hur pengarna fördelas. Pengarna som anslås täcker inte behoven, och någon får stryka på foten.

Jag ska vid något senare tillfälle berätta mer om hur mycket pengar stadsdelen tycker behövs för att hålla parkerna i gott skick. Och vilken skärv som tilldelas till exempel Indianparken. Grönkompensationspengar låter fint, men har en air av kortsiktighet över sig. Fast det är ingen enkel fråga - folk måste ju ha någonstans att bo, och jag rent av gillar att det byggs nytt i Hammarbyhöjden.

Vem som slog fast att det ska vara indianprofil på Indianparken är alltså fortfarande höljt i dunkel, men jag har fått ledtrådar att nysta i. Däremot vågar jag lite slängigt påstå att det verkar finnas någon med vurm för totempålar bland dem som planerar lekplatser åt Skarpnäcks stadsdel. Även Skarpnäcksfältet har en.

Inte bara Vårdval Stockholm
Vårdcentralerna ska konkurrera, ett beslut som mött både ris och ros. Även parkskötseln i stadsdelen bedrivs på entreprenad. Sedan 1992.
- Det står Stockholm Entreprenad på bilarna, men det är PEAB som gör jobbet, säger Mats Berglund.

Han minns hur det förr fanns ett antal parklag som skötte parkerna.
- Det var ett annat läge då, lite mer intresse för parkerna hos dem som skötte om dem. Nu är det bara pengar med i spelet.

Det var förresten JM Bygg som byggde Sten Bergmans Väg, men för ett par år sedan köpte de boende loss husen och bildade bostadsrättsförening.

Undrar vad som händer med engagemanget för de gemensamma parkerna när boendet blir mer och mer privatiserat? Jag har redan hört tankar yppas om att det kanske vore bra med staket runt husen på min egen gata, Mariestadsvägen. Debatten om och trenden med sk gated communities - grindsamhällen - är aktuell även i folkhemsjuvelen Hammarbyhöjden. Hur vill du att ditt bostadsområde och dina parker ska vara om säg tio år?

Finns det någon för mig okänd historisk bakgrund till att den här platsen heter Indianparken, kanske hette den redan sedan länge så i folkmun? Kanske har otals 50-talsglin uppvuxna i Hammarbyhöjdens barnrikehus sprungit runt i skogsbrynet här, med cowboyhattar och pinnar i högsta hugg. Bundit fast någon stackare vid ett träd som fick föreställa totempåle. Fantasier närda av westernmatinéer på biografen Kaza (där EMI-studion höll till och COSMOS studios ligger nu) i Skärmarbrink?
I boken Den vita staden som handlar om Hammarbyhöjden som urexemplet på äkta funkis, hittar jag inget om det. Boken är läsvärd ändå, och finns inne i tre exemplar på Björkhagens bibliotek om du blir sugen. Eller ännu hellre: fråga din pensionerade granne. Berätta sedan om svaret för oss andra här i Indianparken på internet.

Myternas kraft
Under tiden kan det vara på sin plats med lite totempålekunskap:

- Totem betyder skyddsdjur eller släkting.
- Bland den nordamerikanska ursprungsbefolkningen förekom totempålar enbart på nordvästkusten.
- Vanligast var att totempålar restes på stränder till minne av en död släkting.
- Det är en myt att fångar bands fast vid totempålen.
- Dans runt totempålarna förekom inte heller.
-Världens högsta totempåle i ett stycke stod i Victoria, B.C. Canada och var med sina 56 meter bara något kortare än Hammarbyhöjdens högsta punkt (Nathorstvägen, 58 meter över havet).

För dig som nu blivit extra nyfiken på indianer kan jag tipsa om Etnografiska museets nya utställning Nordamerikas indianer. Har inte sett den själv än, så du som går dit är välkommen att skriva en egen recension av utställningen som kommentar nedan.