Sportlovsmorgon i Hammarbyhöjden

Sportlovet har börjat. Vid Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, uppgång Ulricehamnsvägen kl 09:00 Foto: Anna Norrby
Tonårig sportlovsentusiast vid Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, uppgång Ulricehamnsvägen.
Klockan 09:00 i morse.

Com Hem-bråk i folkhemskåk

När blev comhem en fiskaffär?
Se upp för comhems nätfiske.


Det är söndagsförmiddag och humören på topp i vårt Com Hem-hus i funkiga folkhems-Hammarbyhöjden. Men lyckan blir kort, vi ska snart sprattla hjälplöst  i Com Hems nät.

Vi ska nämligen slå till och tillsammans - hela familjen är samlad - välja vilka tevekanaler vi vill ha. Eftersom mina kanalval när vi nyligen skaffade digitalteve snabbt underkändes av alla, även mig själv. Fram med datorn för att göra valen ONLINE. Men så enkelt får det inte vara i Com Hems sköna nya värld.

Fram med telefonen istället. Man måste nämligen ha ett lösenord. Numret till Com Hem ploppar upp i mobilens display. Vi pratades vid senast för några veckor sedan, när Com Hem slarvat bort hela det inspelade avtalet vi tecknat per telefon. Den gången tog det 24 dagar från första beställning tills boxen var på plats och kanalerna flimrade i rutan i vårt mysiga comhem-hus.


Hej! Jag skulle vilja få mitt lösenord till comhem.se. Det står på er webb att det finns på fakturan. Men när jag tittar på fakturan så finns inte lösenordet med. Varför inte det, och kan du ge mig mitt lösenord?

- Det står inte på fakturan eftersom du har ändrat det själv.

- ? Har jag?

- Jag kan inte ge dig lösenordet. Du får ringa vår kundservice.

- Jag trodde det var dit jag ringt. Men det var så hackigt i er växel att man inte hörde alla val ordentligt. Kan du koppla mig så slipper jag ringa om?

-Nej. Du får ringa igen.


Jag ringer igen. Får beskedet att kundservice är öppet alla vardagar. Nu är det helg.

Ringer en gång till. Kommer efter outgrundliga valmöjligheter fram till en levande själ.


- Hej! Jag behöver mitt lösenord så att jag kan logga in på er webb.

- Då behöver jag ditt kundnummer.

- Men det har jag ju redan knappat in.

- Det är bara för att du ska få automatisk störningsinformation när du väntar i kön. Sedan är det bara de på huvudkontoret som kan se kundnumret, och där sitter inte jag. Därför frågar vi en extra gång, som säkerhetsåtgärd för din skull. Så att du och vi ska vara säkra på att det är rätt kund.


Jag lämnar kundnumret. Hon frågar även vad jag heter och konstaterar att det stämmer.

- Du kan be att få lösenordet skickat till dig från comhem.se. Det kan du göra själv på comhem.se.

- Men där finns bara min gamla chello-adress som enda val, om inte lösenordet ska skickas med papperspost. Och Chello har ju blivit Com Hem och jag kan ju inte komma åt den e-postadressen längre, inte ändra den heller eftersom jag inte kan logga in. Så då borde väl du kunna lägga in en aktuell e-postadress som lösenordet skickas till, om du nu inte får ge mig mitt lösenord?


Var god dröj.

- Enda sättet för dig att få ditt lösenord är att få det skickat med post hem. Det är en säkerhetsåtgärd.

- Men  ni har ju redan dubbelkollat kundnumret, det var ju en säkerhetsåtgärd. Jag är redo att ta risken att du ger mitt lösenord till fel person.

- Jag får inte ge det till dig, det är emot våra instruktioner.


Humöret i botten. Dottern hade redan hunnit duscha och dra till stan. Sonen gick till grannfamiljen. Maken tog stavarna och gav sig ut i Indianparken. Själv osar jag svavel och nu gråter grannens barn dessutom. Och ingen lär väl orka läsa den här drapan heller. Jag är alldeles ensam i mitt Com Hem-hus när jag förstår varför Com Hem aldrig lyckas sköta sig. Det är en gammal fiskaffär som missuppfattat det här med nätet.


Till minne av Ingvar

Stövlarna fick nytt liv när ägaren gick bort. Foto: Anna Norrby

Det fanns en gång en man som hette Ingvar. Han var älgjägare och bodde på Olaus Magnus väg. En granne hedrar hans minne.
- Det här är Ingvars älgstövel. Jag har stoppat in lite hundhår, så blir det fint för fåglarna. Den andra stöveln sitter på trädet därborta.

De här fågelholkarna finns i träden på den stora öde vildvuxna gården, inte långt från pizzerian Hammarbys pärla. På 1940-talet däremot, kryllade gården av nyinflyttade ungar som bodde i barnrikehuset mittemot.

Varghybriden vid grannens sida betraktar mig misstroget, litar på husse som säger att jag är ok. Men när en kvinna smiter ut genom porten skäller han lungorna ur sig.

Husse slår ut med armen.
- Allt här är förresten helig mark. En bit bort låg galgbacken. Här grävde häxorna ned sina grejer. Och här är alla mina hundar begravda.


Det var torsdag morgon i hjärtat av Hammarbyhöjden. På vägen mot Skärmarbrinks tunnelbanestation grämde jag mig över att inte ha fotat även hussen och hans vovve där de hängde ut genom fönstret. Men jag vågade inte. Och vete sjutton om jag kan rekommendera någon att ta en egen tur för att titta på stövlarna. Helig mark beträdes helt enkelt på egen risk.


Ett av funkisens flaggskepp

Funkisjuvel i vårsol. Foto: Anna Norrby

Funkisen lever i Hammarbyhöjden. Det här är fastigheten Polarforskaren 10. Finn Malmgrens väg 27 - 29.

Riksantikvarieämbetet har klassat den här byggnaden som "bebyggelse vars kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen. Fastigheten ingår i en kulturhistoriskt värdefull miljö utpekad i Stockholms översiktsplan.  Ett smalhus i en särpräglad funktionalistisk stil med välbevarad arkitektur och omsorgsfullt utformade byggnadsdetaljer. Byggnaden uppfördes 1939 efter ritningar av arkitekt Ture Sellman och är med sitt läge i hörnet av Hasselquistvägen och Finn Malmgrens väg ett viktigt inslag i gatubilden. "


Det var mellan 2004 och 2007 som Hammarbyhöjdens kåkar inventerades. Byggnaderna finns nu i Bebyggelseregistret, där den som vill kan leta fram sitt eget hus och läsa mer om det. Att veta vad kvarteret heter underlättar sökningen.


I Hammarbyhöjden har Ture Sellman ritat ytterligare ett hus på Finn Malmgrens väg, ett på Lödösevägen, ett praktexemplar från 1935 på Olaus Magnus väg (huset som restaurang Magnus hörna ligger i) och ett mer alldagligt på Forsskålsgatan. En hel rad av husen på Per Lindeströms väg har också kommit till på Sellmans ritbord. Men läckrast är helt klart det på bilden ovan.


Ture Sellman ligger bakom ytterligare ett 50-tal hus i Stockholm. Både funkis, som det här på Söder, och flera tidigare bostadshus där klassismen snavar över i funktionalism, med ren fasad på utsidan och äldre tiders ornamentpynt i porten. Han var förutom arkitekt även fotograf, filmare och skribent.

Som funkisarkitekt var ett av hans mål att skapa maximalt ljusinsläpp, något som syns på bilden jag tog idag, en februaridag vid tretiden på eftermiddagen. När solens strålar kämpat sig över Hammarbyhöjdens kulle, böjer han dem så de landar rakt i balkong och vardagsrumsfönster. Snyggt jobbat.     
 



 


En röst på Cookies ´n´ Beans är en röst på gröna linjen


Cookies ´n´ Beans i ett lite mindre stylat sammanhang.

Indianparken är inte så mycket för Melodifestivalen. I vanliga fall. Men i dag deltar Cookies ´n´ Beans, tre kvinnor som sjunger på riktigt. Musikjournalister jämför kakorna med Dolly Parton, och kommer att tänka på den amerikanska prärien.

Kakorna har vunnit förr. 2008 vann de Country-SM i kategorin Alternativ country. Motiveringen löd:
"Denna kategori var den mest svårbedömda eftersom stilarna var så varierande. Vinnare blev det band som med sin spelglädje, publikkontakt och scen närvaro fick juryns och publikens röst."

Och varför ska vi som bor i Hammarbyhöjden med omnejd rösta på kakorna? Jo, då lägger du din röst på din hembygds toner. En av kakorna bor ju här runt hörnet. De representerar vår egen prärie och vår egen diligens - gröna linjen. Kommer de till Globen blir det gångavstånd hem med pokalen i näven.


Här röjer Cookies n Beans loss i TV4 med låten Sin Wagon


 


Fågel, fisk eller Costa Rica?

Godispärlans konkurrent i Puerto Viejo, Costa Rica. Foto: Anna Norrby

Vissa delar av Costa Rica är förvisso rena djungeln. Men att ens hitta det centralamerikanska landet verkar vara en svårknäckt nöt. Aftonbladet berättar idag att en kvinna som köpt en tripp till Costa Rica istället damp ned i karibiska Puerto Rico, tack vare en miss av resebyrån som blandat ihop orterna. Men även Aftonbladet är vilse - på kartan som illustrerar artikeln har bladet förväxlat Costa Rica med Nicaragua.


Det får mig att minnas
episoden när jag skulle skicka ett paket från Godispärlan vid Finn Malmgrens plan. Min dotter, som var utbytesstudent i Costa Rica förra året längtade efter svenskt snask och det bästa från pockettoppen.
Glad i hågen klev jag in hos Godispärlan, vårt trevliga postombud. Där jag förvisso bara får skicka paket, inte hämta ut något. För att göra det måste jag bege mig till tips- och tobaksbutiken Direkten i Björkhagens centrum, vilket är sanslöst irriterande och verkar stört omöjligt att förändra.


Paketet skulle ialla fall iväg
, och jag fyllde i adresslappar och tulldeklarationer på både längden och tvären. Betalade ett i mitt tycke hisnande kilopris för transporten av lösgodis och Låt den rätte komma in. Slänger ett sista öga på paketet innan jag går mot dörren..

På den maskinprintade etiketten, bland streckkoder och andra hieroglyfer står det Österrike i fet stil.
- Men det ska ju till Costa Rica!
- Inte Österrika? Men vad är Costa Rica? log förra ägaren.


Trots etikettbyten, återköp och ännu mer betalt - paketet skulle ju nu frankeras för frakt utanför Europa - tog det sju veckor innan postkontoret i costarikanska Cartago halade fram en blå svettig bucklig kartong över disken. Under den tiden hade jag själv både hunnit hälsa på i Costa Rica, och resa tillbaka hem till Hammarbyhöjden igen. Frågan är vilka länder paketet besökt under samma tid.


Råttfest i Indianparken

Råttfest i Indianparken

Vi har omodernt sopnedkast i vår trapp. Det är bara att blunda och släppa. Än så länge rasar påsen nedåt. Men när strejken tar slut kommer soporna att landa i skallen på sophämtarna. 

Klart det finns nackdelar med att jobba på så hårt som sophämtarna verkar göra -  men jag har full förståelse för att de vill få undan jobbet snabbt, hinna uppleva annat  och som tack få om inte asbra så hygglig lön med tanke på skiten de hanterar.
 
Jag har ägnat de senaste veckorna till att skriva ett utbildningsmaterial om upphandlingsfrågor ur de anställdas perspektiv. Om vad som händer, och vad som kan undvikas, när jobbet läggs ut på entreprenad.

Sopstrejken är helt klart ett exempel på vad privatiseringstrenden för med sig när det gäller mindre inflytande på jobbet och sämre anställningsvillkor. Och på hur staden släpper greppet om hur pengarna används hos entreprenörerna. Sedan har ju facket och arbetsgivarna en deal om arbetsfred som gör att Transport förvisso stödjer sophämtarna i sak, men inte att de strejkar.  Men jag tror inte att det här är den sista sopstrejken vi får uppleva i Stockholm.

Nyhetsrapporteringen om sopstrejken gör en stor miss när de inte ställer politikerna som godkänt upphandlingen till svars. Arbetsrättsliga frågor och upphandling är väl inte så hippa att skriva om kan hända, och med journalister som inte kan området blir rapporteringen därefter. Nu läggs allt fler verksamheter ut på entreprenad - hur vill du att löner och anställningstrygghet ska vara för de som städar i till exempel skolkök, sjukhusmatsalar och äldreboenden? Hur motiverad blir den som riskerar, eller faktiskt får lönen sänkt varje gång jobbet upphandlas på nytt?

Här hemma sorterar vi soporna lite mer noggrant än vanligt. Det börjar säkerligen bli fullt vid återvinningen borta på Finn Malmgrens plan. Hur är det möjligt förresten, att man ska behöva bära sina ursköljda konservburkar och gamla mjölkpaket en halv kilometer till de gröna återvinningslådorna? Sådana borde stå i varje kvarter. Särskilt om sophämtarna ska jobba heltid och få lönerna sänkta med flera tusen kronor i månaden. Med den lönedumpning som nu sker kommer inga sopor hämtas med samma frenesi som hittills. För råttorna blir det i alla fall högkonjuktur.

Hammarbyhöjdens sophjältar är anställda av Rusta och har redan det anställningsavtal som den vilda strejken är en protest mot. Den som inte accepterade anställningsvillkoret riskerade att förlora jobbet, eller gjorde det.

Nyplöjd plaståker

Hammarbyhöjdens IP 7 februari 2009. Foto: Anna Norrby


Dimman låg tät över Hammarbyhöjdens IP idag. Det var det ena. Det andra var en mysko syn. Hela den konstgräsbelagda planen var nyplöjd, eller snarare nyplogad. Är det några stackare som ska träna i morgon bitti? Som förra helgen, när arma grönvitklädda tonåringar frustade runt i snögloppet. Inte så konstigt att vi i norr har lite svårt att matcha Barca och Inter eller vad de nu heter.

Nåja. I dag var fotbollsplan nyplöjd. Trottoarerna och gatorna däremot täckta av blöt is. Befolkningen gick tappert sina promenader mitt i de uppkörda bilspåren. För det var ju varken plogat eller sandat där de flesta av oss tar sig fram. Olika pengapåsar kan hända, som betalar.    


Från kojan i skogsdungen intill fotbollsplan och Indianparken hördes vadderade barnaröster. Med 95 procents luftfuktighet följer ett säreget dämpat sound. Av Hammarbybacken syntes intet, och hur gick det för snowboardfirmans jättejippo med uppvisningar på norra sidan? 


Vi skulle ha vandrat i dimman idag, Kaffepulver och jag. Men ibland är man en svikare.  Å andra sida funderar jag på att nattvandra.


Aprilskämt då - i översiktsplan nu

Ibland går det undan. Första april förra året skojade Dagens Nyheter friskt om att Hammarbybacken skulle glasas in. Nu tar en ny översiktsplan för Stockholms stad form och i det förslag som valsar runt på remiss föreslås Hammarbybacken bli ett innovativt turistmål - med restaurang på toppen. Skarpnäcks stadsdelnämnd, från moderater till vänsterpartister, välkomnar förslaget.


Utsikt från en soptipp. Så här kan vyn från den tänkta topprestaurangen bli. Indianparken i centrum. Foto: Anna Norrby

Utsikt från topprestaurang?


Citerar rakt ur stadsdelsnämndens senaste protokoll (22 januari 2008):
"Hammarbybacken bör utses till strategiskt område för friluftsverksamhet året runt. Tiotusentals stockholmare har redan idag promenadavstånd till Hammarbybacken, vilket gör området till en unik plats för idrott och friluftsliv. Dagens utförsåkning bör kompletteras med nya innovativa möjligheter till såväl vinter- som sommarsporter. Hammarbybacken har potential att utvecklas till ett turistmål med unika möjligheter till idrottsutövning i kombination med serviceinrättningar och restaurang med utsikt över staden."

Storslaget och svamligt, och finansieringen är, som vanligt, en gåta.


För två år sedan lämnades ett anspråkslöst medborgarförslag in till stadsdelsnämnden:
...att på Hammarbybackens backsida mot Indianparken inrätta för barnen i stadsdelen pulkaterrasser för avfärd med en trappa/en lina att hålla sig i samt att fler backar röjs och pulkabackar skapas i de andra kuperade områden i Hammarbyhöjden och Björkhagen...


Innovativt och antagligen rätt billigt att åstadkomma. Målgrupp: ungarna i kvarteren.
Respons och engagemang från stadsdelen: Noll


Som läget är nu i början av 2009 anser sig staden inte ens ha råd att rusta upp lilla anspråkslösa Indianparken vid foten av Hammarbybackens södra sluttning.


Inte lika storlaget. Foto: Anna Norrby
Utsikt från gräsrot.

Stadsdelen föreslog inför årets budget att två miljoner kronor skulle satsas på Indianparken, för att rusta upp slitna grönytor och plantera rumsskapande vegetation i kanterna. Man konstaterar dessutom att  parken anses störd av arbetet med Hammarbybacken, som pågått de senaste åren.
Respons och tilldelning från staden: Noll


För om staden får bestämma ska det fläskas på ordentligt. Om bara någon annan betalar.


Indianparken gillar Slöjdklubben Koltrasten

I Hammarbyhöjden finns en liten slöjdklubb för barn mellan 7- 14 år. Men de behöver bli fler. Fotbollsrullning och gymnastikdrillning i all ära - Slöjdklubben sticker ändå ut på ett sätt som Indianparken gillar skarpt. Tyvärr är min egen son inte sugen just i vår.



Det här kallar jag riktig hemslöjd. I Slöjdklubben Koltrasten i Hammarbyhöjden kom den till. Foto: Erika Södersten

Så här ser ett av höstens alster ut, men det är inte alltid produkten som är grejen i Slöjdklubbens värld. 

Slöjdklubbar finns över hela landet, och är en satsning inom Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund.
I Hammarbyhöjden håller slöjdklubben till i Hammarbyskolans textilsal, men i höstas har de även träffats vid Lilla Sickla.


Jag har lånat några rader om slöjdklubbstänket från Hemslöjdens hemsida:


"I Slöjdklubben får barnen möjlighet att utveckla sin skaparförmåga. Men vi vill ge mer än så! För oss är själva görandet viktigare än produkten, resan viktigare än målet. Det barnet bär med sig hem från slöjdklubben är inte alltid synligt. Det kan till exempel vara en bättre självkänsla eller kunskap om hur man undviker att få knut på tråden när man syr eller hur man vårdar sina verktyg."


"Vi vill att barnen ska uppleva sambandet mellan slöjd, natur och ekologi. Ibland träffas vi därför utomhus och tar del av årstidernas växlingar. I skogen, på ängen, i sjökanten upptäcker vi nya material till vårt slöjdande. Vi inspireras av naturens former och samlar t.ex. in drivved, rönnbär och kottar. Att återbruka gamla material ligger i linje med hemslöjdens ekologiska målsättning. Ett trasigt lakan, gamla kapsyler eller fjolårets julgranspynt - i Slöjdklubben kan allt komma till nytta."


Slöjdklubben träffas fyra gånger i vår. Första träffen är redan nu på söndag, den 1 februari. Så snabba på med anmälan!

Söndagar kl 10-14.15. Start söndag 1 februari och därefter 15/2, 8/3, 29/3.
Uppdatering: Slöjdklubben drar igång senare i vår! Anmäl intresse redan nu.


Kostnad 810 kr.
Handledare: Erika Södersten
Anmälan görs till [email protected] eller på telefon 08-679 03 71

Eller så ringer du direkt till handledaren Erika Södersten på 08-659 74 79, 070-598 74 79.


Beslutsångest

Foto: Anna Norrby

Ibland vet man inte vilket håll man ska vända sig åt. Eller vilken stig man ska vandra. 

Kannibalradio med Sten Bergman

-Vilken kroppsdel tycker du smakar godast? Ögon, öron och fingrar svarade han genast.
När Sten Bergman var i berättartagen satt svenskarna som klistrade framför radioapparaterna.


Den här gången handlade det om ett möte med en kannibal i Nya Guinea. Det var 50-tal och teven skulle snart slå igenom på allvar. Flera hundra år hade gått sedan Sverige, med hjälp av både Johan Printz, Per Lindeström och Anders Sparrman, försökt sig på att vara kolonialherre. Kolonialismen var nu på fallrepet, men äventyraren, forskaren och radioprofilen Sten Bergman (1895-1975) var fortfarande på många sätt tydligt präglad av den koloniala andan.


Sten Bergmans bok Min far är kannibal. Utgivningsår 1959.

- Sten Bergman väcker minnen av en knarrig radioröst och en del roliga böcker som vi hade i hyllan när jag var liten. Speciellt den med de där karlarna med penisfodral. Småväxta män, ofta med stora bukar utan att för den skull vara feta.  Penisfodralen var säkert en meter långa. Det minns jag, säger mannen i mitt liv.

Han blev fascinerad.
- Vilka konstiga grejer de har på sina snoppar, funderade jag.  Varför har de det? Det stod säkert i boken. Antropologigrejer på den tiden förklarades alltid med att det var deras prydnad, och det ökade bara häpnaden ännu mer. Sten Bergman och penisfodralen påverkade i högsta grad min bild av befolkningen på Nya Guinea. Att där har de underliga grejer för sig.

Sten Bergmans väg var min första adress i Hammarbyhöjden. Året var 1991 och husen på adressen var så gott som nybyggda. Vem Sten Bergman var, ägnade jag aldrig en tanke. Jag var en ung småbarnsmamma omgiven av rutinerade barnfamiljer som befolkade hyresradhusen och gården nedanför vår kala lägenhet på tredje våningen. Kände mig alienerad. Särskilt första advent, när adventsstjärnorna, elljusstakarna och spraysnön som genom ett trollslag prydde hela området. Förvandlingen ägde rum någonstans mellan deras falukorvsluncher och kvällspromenader med jyckarna. Ska aldrig bli som de, tänkte jag då. Fast ett uppslagsverk skulle jag ha. Prenumerationen på Nationalencyklopedin tog jag på Sten Bergmans väg. 235 kr i månaden kostade det. Med tiden kom bandet med bokstaven P.

P som i penisfodral - ett manligt ornamentalt dräktelement som fungerar som identitetsmarkör genom att olika grupper bär fodral av varierande form.


Ska man vara noga finns förresten inte Sten Bergmans väg över huvud taget. Det är ett bilfritt område. Många taxichaufförer letade tröstlöst i Hammarbyhöjden när området var nytt och kartritarna inte hunnit med.

På sätt och vis rimmar det med Sten Bergmans gebit. Han var 1900-talets upptäcktsresande. Han rörde sig i det okända och framkallade bilder av främmande samhällen och livsstilar i en hel generation ungar i Sverige. De som var barn på 1950-talet. Som lyssnade på skolradio. Som kanske trängdes framför radioapparaterna i Hammarbyhöjdens nybyggda barnrikehus. Folkkär blev han, och mest känd för att ha tagit med sig paradisfåglar till Sverige, och för skildringarna av de människor han mötte i Nya Guinea. 

I radioarkivet på sr.se kan man fortfarande lyssna på Sten Bergman. Gör det. Inslaget är ett par minuter långt.

Du måste ha Real Player för att det ska funka. Den går att ladda ned gratis här.


Sten Bergman med en av de paradisfåglar han tog med sig från Nya Guinea hem till Rönninge. Så här såg han ut.

Ingen vacker syn

Hammarbyhöjden är ingen vacker syn idag. Snön är blöt och smutsig. Där det är isigt på trottoaren har stadsdelen inte kostat på sandning. Pensionärerna och jag stapplar fram. Med kontoret på ryggen får man ta det piano.


Längs vägen mot Finn Malmgrens plan hänger bajspåsarna i klasar ur papperskorgarnas igenproppade öppningar. Alggrönt gegg breder ut sig på väggen vid stuprörsmynningen i huset där den gamla kemtvätten utan kunder bommat igen. Julgranen står fortfarande kvar på torget. Med lamporna på trekvarten.

Travar mot vår enda mataffär, Konsum, med rykte om sig att vara stadens dyraste. Borde ta reda på om det stämmer. Vad tror du?

Langar in tomburkar, glas och petflaskor i automaterna. Det är januari, och det är med tvekan jag väljer bort biståndsknappen. Med dryga 7 kr i kvittoform styr jag stegen mot snaskhyllan. Något ska man väl ändå unna sig. Skrev ett reportage en gång om småländska bruksorten Silverdalen. Där hade försäljningen av chips och snask, läsk och öl skjutit i höjden när bruket lades ned. Man tröståt, sa handlaren.

Tunnelbanan gick framför näsan. Blomaffärsinnehaverskan ljudliga suck hade hejdat mina steg.  Hon rättade till det lilla arrangemanget på en gammal kabelvinda utanför butiken. Under tiden berättade några grabbar att det krossats rutor i natt. Var uppfattade jag inte. Hon säljer förresten fortfarande vitmossa.  Vi är väl inte så trendkänsliga och säsongsstyrda här utanför tullarna.


Felanmäld dörr på Hammarbyhöjdens tunnelbanestation. Foto: Anna Norrby

Nio minuter till nästa tåg. Den söta chokladen som fortfarande tillverkas i Upplands Väsby får smaklökarna att krampa. Det drar i vänthallen. Dörren gapar felanmäld. En gång till, eftersom förra gången inte tog skruv. Det har gått åtta dagar sedan senaste lappen sattes upp. Men inget händer. Ingen reparatör kommer. Har man synpunkter är man välkommen att kontakta stationspersonalen hälsar Veolia på en skylt.  Inte satt det någon i kuren där nere. Och betala ska man göra ändå. Eller notera när man passerade in.

Idag avgör SL:s styrelse om Veolia ska få fortsätta sköta tunnelbanan.

                                                                                 


Socker-Connys gata

Frimärke med Socker-Conny.

Ett frimärke är inte nog, för vem skickar brev nuförtiden. Nej, Socker-Conny är värd en egen gata, och den ska ligga i Hammarbyhöjden.
 
Hammarbyhöjdens stolthet, serietecknaren Joakim Pirinen, är nominerad till Dagens Nyheters kulturpris. Jag brukar se honom ibland. Han släpar runt som vi andra. På konsumkassar, barn, vinterglåmighet. Tänker, att den där alldagliga karln har en sån utflippad fantasi och satirisk ådra kan man inte tro.  

Socker-Conny är nog den mest kända av Pirinens skapelser. I mitten av 1980-talet klev han, som slår världen med häpnad med ett järnrör, in för gott i medvetandet hos åtminstone mig och säkert många fler.


Hammarbyhöjdens gator är uppkallade efter "svenska kulturpersonligheter från 1500-1700-talen, som företagit forskningsresor i främmande länder eller författat viktiga vetenskapliga arbeten." Det stämmer inte riktigt. Varken Sten Bergman eller Finn Malmgren levde på den tiden. Eller Willy Brandt. Det finns nog fler exempel.

Det är bara för namngivningsbyråkraterna att spinna vidare i lite friare banor.

När nästa gata grävs fram här i Pirinen-land, så ska den döpas till Socker-Connys gata. 


Miljömedvetenhet

Det var måndag morgon när dånet drog in över Indianparken. Marken skakade, fönsterrutorna skallrade. Skatorna flydde gatan och drog tills skogs. Dagen gick och mullret stånkade på.

Maskiner stötte i otakt bakom flera husknutar på Mariestadsvägen. Långa rör petades ned i marken av rejäla karlar med hörselkåpor stora som lyxsemlor.

Katten stannade inne. Skymningen föll. Krevaderna höll den annars fridsamma gatan i ett järngrepp.


Bergvärmen kom till byn idag. Foto: Anna Norrby


-Vad gör du? hojtade jag och viftade med armarna.

Det tog en stund innan han upptäckte mig, lät kåporna glida ned mot axlarna och lutade sig fram med frågande blick.
-Vad gör du?


En stunds begrundan. Orden tog form med rysk klangbotten.
-Two hundred ten meters.


Sen åkte kåporna på igen, och han försvann in i en annan värld. Lät ännu ett flera meter långt rör stötas ned i underjorden. Avgaserna pyste och dammet yrde. I rännstenen grå sörja.

Man bugar och tackar - den utsläppsfria miljövänliga bergvärmen har äntligen kommit till byn.

---

För dig som vill veta mer om hur det går till när bergvärme installeras finns en sevärd film. Strunta i att det är företagsreklam - och lyss särskilt till den ljuva musik som ackompanjerar processen. Kanske är det just så det låter i kåpornas värld. Om de har inbyggd stereo. Men i filmen har de inga hörselkåpor alls, det är riktigt skumt.

Klicka på bilden för att se "Din bästa vän i vinterkylan".



 


Kojor jag mött


I förra inlägget gjorde jag ett undantag från min ambition att alltid ha Indianparken som utgångspunkt. Det ska inte bli en vana. Det här en lokal blogg, visserligen med utblickar åt alla möjliga håll. En av talarna på demonstrationen sa i och för sig något i stil med att "Vi palestinier är inte som indianerna". Att palestinierna aldrig kommer att släppa sitt land. Men många indianer kämpade bittert för sin rätt. Det hade man ju kunnat spinna vidare på, men det får vara.


Nu är det söndagskväll. Många har under dagen strövat genom Indianparken. På väg upp till Hammarbybackens topp, på väg mot skogen eller kanske för att hämta den sista mangolden i sin kolonilott här nedanför. Duckat för julgran som enligt gammal ritual kastades ut från balkongen på Mariestadsvägen 17, andra våningen, vid pass 12-snåret.

Skymningen har fallit. Någon, kanske flera, i Hammarbyhöjden väntar ivrigt på första leveransen av nyttiga råvaror från Middagsfrid.


Den senaste tiden har jag spanat efter kojor under mina vandringar i skog och mark. Först i raden här nedanför är kojan som sedan ett par veckor finns i skogsdungen intill Indianparken. Den kojan tar priset, se bara hur fint den mynnar i en liten buske. Den lever upp nästan varje dag. Alltid kvarglömda vantar, alltid matsäcksspillror i närheten. Det är fint. 
Var de andra finns? Uti skogen och leta!




Foto: Anna Norrby

Foto:Anna Norrby

Och från andra hållet, eftersom den är så ambitiös:

Foto: Anna Norrby

Lägg särskilt märke till fågelmatsautomaten nedan. 

Foto: Anna Norrby

Foto: Anna Norrby

När vi kom fram till den här kojan rodnade mannen i mitt liv en smula. Skidan hade jag sett förr.
- Ja, den gick ju av när jag skidade uppför den branta backen vid Filosofens grav. Så jag lät den sälla sig till sina olycksbröder.

Back to nature. Foto: anna Norrby

27 miljoner steg mot massakern i Gaza


Foto: Anna Norrby

Kaffepulver
och jag demonstrerade igår. Mot massakern i Gaza. Vi var väl en 8 000 som samlats på Segels torg för att tillsammans kräva ett slut på kriget mot instängda människor, mot mammor och farfädrar och barn. Ändå kändes det tomt. Tittade åt höger och vänster, mot mitten. Lät blicken vandra utmed torgets räcken. Jag sneglade efter bekanta ansikten. Bosse var där. En gång var vi i Afrika tillsammans.


I Georgetown, trettio mil uppåt Gambiafloden, drack vi te på en bakgård med nyfunna vänner. En invecklad ritual som tog hela eftermiddagen. Sött som satan var det. Och beskt. Skummet på toppen av drycken framställdes genom att teet hälldes upp i det lilla glaset och tillbaka ned i den emaljerade kannan. Om och om igen. Tills det låg där, som ett ljusgult snötäcke över hett gunpowder. Lika omsorgsfullt sköljde mannen vars namn jag glömt de två små glas som sällskapet delade på. Nu såg jag på Bosse och förstod att jag hade åldrats.

Sluta döda våra barn skrek en familj. Tåget rörde sig mot Israels ambassad. Jag stämde in med familjen och fingrade på stegräknaren i linningen. När talkörerna avvek från mina värderingar, vilket hände då och då, fanns tid att prata om ditt och datt.  Berättade för Kaffepulver att mannen min på skoj hade föreslagit att jag skulle ta med gåstavarna. Man ska ju vara så effektiv. Själv ville han inte följa med. Lider fortfarande av sviterna efter någon sträng demonstration på 70-talet. 

Vid frukostbordet hade jag uttryckt tvekan. Var jag egentligen tillräckligt insatt för att kunna delta? Vad var det egentligen för löst nätverk som arrangerade demonstrationen? Att vråla i talkörer kändes som ett eko från en annan tid. Sen skärpte jag mig. Kan inte bara titta på.


Polisen sa att det var 8000 deltagare. Arrangörerna hade räknat till några tusen fler. Flera med hämtlatte i näven. Med plastlock som gör att man inte ens ser skummet, än mindre känner det mot läpparna. Tillsammans tog vi minst 27 miljoner steg. Och jag såg flera som gick med stavar. 


Sparrmans hjärtefrågor - sockerdricka och slaveri

 
Utan Sparrman ingen sockerdricka.

När vi ändå är inne på de herrar som Hammarbyhöjdens gator är uppkallade efter, kan det nämnas att Linnés lärjunge professor Anders Sparrman (Sparrmansvägen) kring år 1800 införde kolsyrad sockerdricka mot skörbjugg inom flottan.

Sockerdrickan innehöll citronsyra och det var c-vitaminen som motade bort de bristtillstånd som skörbjuggen innebar: blödande hud och tandkött, förstoppning och trötthet är några exempel. Skörbjuggen, som betyder något i stil med sårig buk, skördade många liv bland kolonisatörer och sjömän.

Och även om det nu kan låta som att Anders Sparrman var en pionjär på området, så hade den skotske marinläkaren James Lind sett till att brittiska flottan redan på 1750-talet utökade sjömännens proviant med apelsin- och limesaft mot just skörbjugg. Sparrman tillsatte väl bubblet, men kolsyrat mineralvatten hade å andra sidan funnits sedan 1770, så det var väl inte heller så innovativt.

Anders Sparrman

Sparrman kämpade även för att få slut på slaveriet. Men hans metod kan synas lite udda i nutida ögon. Redan nästan 15 år innan han blandade till sockerdrickan reste han till Senegal för att på uppdrag av Gustav III grunda en svensk koloni. Året var 1787 och Sparrman tänkte sig att en svensk koloni skulle skilja sig från kolonialmakternas behandling av befolkningen och på så sätt vara ett led i kampen mot slaveriet. En koloni mot slaveri liksom. Nu blev det inget av det försöket, men Sparrmans vittnesmål vid rättegångar i London stärkte ändå rörelsen mot slaveriet.


Men - om han faktiskt uppfann sockerdrickan och dessutom bekämpade slaveriet, ja då kanske han kunde få en eloge för det av de tonåringar i Hammarbyhöjden som tvekar inför eller rent av rodnar av att uttala hans efternamn. Som hellre säger "den där backen som leder ned mot den där bensinmacken". 


Hittills har inga bostäder legat på den pinsamma adressen, men snart blir det ändring på den saken.  Exploateringskontoret i Stockholms stad har föreslagit att SMÅA ska få markanvisning för att bygga 64 lägenheter (bostadsrätter) och cirka 29 radhus i den snåriga slänten.  Redan nästa år tas första spadtaget om planerna går i lås.


Det ska väl tilläggas att Anders Sparrman, som var botanist, tillbringade mycket tid i Afrika och skrev "Till Hottentott- och Caffer-Landen Åren 1772-1776" om sina iakttagelser under resorna.

Mer om Sparrman kan man läsa i Per Wästbergs färska bok "Anders Sparrmans resa". Lasse Berg skriver i "När Sverige upptäckte Afrika" att Anders Sparrman möjligen är den person i den svenska historien som haft störst betydelse för vår bild av Afrika.


Jag lyfte blicken

Foto: Anna Norrby

Jullovet skred mot sitt slut. Det var kallt. Det var ingen sol. Det var egentligen skridskoläge. Men sedan Hammarby bollplan fick gruset utbytt mot konstgräs går det inte längre att åka skridskor där vintertid. Ännu in på 2000-talet hände det sig att man kunde se grannar stå i skymningen och spola is med långslangen när det kröp under noll. För att det var kul. För att man fick. För att fixa en egen blankis. Indianparkens tallar speglade sig i kvällssolen. Vi satt i snödrivor och knöt grillor. Inte gjorde det något att isen var rätt bucklig på sina ställen. Det var tider det.

En kompis i åttaårsåldern tog i dagarna sina skridskor i näven och åkte till Medis för att skrinna där. Han blev grymt besviken. 
-Åk inte dit, isen i stan är av plast. 
 
Lika bra att gräva fram den urvuxna innebandyklubban istället. Och med den i näven ranta upp till ännu en kompis, som bor  på Petrejusvägen. Vi genade över Sten Bergmans väg, korsade Per Lindeströms väg, smet mellan husen och tog höger uppåt.

Just när backkrönet (Hasselquistvägens) hägrar slår en dörr igen på andra sidan gatan. Jag rätar på nacken och kikar ut ur kapuschongen. En karl som slänger sina sopor. Sen får jag syn på en massa röda sjok som hänger på fasaden.

De skynkar, tänker jag en mikrosekund. Ser snart att det är balkongerna som piffats upp. Minsann blev man inte lite upplivad, även om skönhetsrådet inom mig neggigt kraxade att de där är nog i rödaste laget för "den vita staden" som ju Hammarbyhöjden kallades i sin ungdom. Det gör inget. Balkongerna är underbara.

"Skynka" är förresten ett nyord som tillkom under 2008 när innerstadsbor hängde ut färgstarka skynken från sina fönster som en protestyttring. Vid Odenplan skynkades det till exempel rött mot den planerade underjordiska gallerian. 
 

Per Lindeström var också där

Igår lade jag upp en bild på Leni-Lenapeindianer, en bild som jag hittade i ett öppet webbarkiv. Där stod inget om att teckningen var ritad av Per Lindeström. Men Etnografiska museet visar sig ha samma bild i utställningen Nordamerikas indianer, och där står det att upphovsmannen är Per Lindeström.

Den som är bekant med Hammarbyhöjden vet att Per Lindeströms väg löper alldeles i närheten av Indianparken. Fortifikationsofficeren Per Lindeström var alltså också engagerad i Sveriges kolonialsatsning New Sweden i Delaware. Han ritade, eller om det var kopparstick han gjorde, inte bara bilder av ursprungsbefolkningen utan även en karta över kolonin. Originalkartan gick dock upp i rök när slottet Tre Kronor brann år 1697.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0